Vinterdagens tröga timmar
jag vid brasan tungt förnött.
Glöden under askan glimmar
som mitt sinne matt och trött.
Allt är vila, allt är dvala;
som i drömmar sänkt, jag hör,
hur i salen röster tala –
intet, intet nu mig stör.
Tanken i ett fjärran irrar,
rädes ej, fast den går vill,
och det tomma intet stirrar
stelt, när kolen blossa till.
Ingen kraft vill mera prövas
till att reda livets garn;
jag vill somna, jag vill sövas
såsom förr, när jag var barn.
Tyst, det viskar genom skummet,
brutna ord till örat nå,
minnen fläkta genom rummet,
smyga sakta fram på tå;
slingra sina vita armar
ljudlöst kring min viljas arm,
pressa sina kalla barmar
tigande emot min barm.
Ett i löje, ett i tårar,
ett i harm och ett i sorg,
ett emellan svarta bårar,
ett i dagens solskensborg. –
Ingen kraft vill mera prövas
till att reda livets garn.
Jag vill somna, jag vill sövas
såsom förr, när jag var barn.
