Det är märkvärdigt ändå, i vilket gott humör man kan komma genom att sammanträffa med en belevad och älskvärd människa. Det behöver inte alls vara något fjäsk eller någonting extra i artighetsväg – sådant irriterar ofta mera än det förnöjer – utan bara litet vardagsvänlighet, som strömmar ut ifrån ett gott hjärtas lust att göra det angenämt omkring sig. Kanske den där vänligheten i verkligheten spelar mycket större roll än man i allmänhet tänker sig.
Jag minns, skriver ”Ericus” i D.N., från min exercistid en löjtnant, som blev hela regementets förklarade gunstling blott därför att han hade ett särskilt vänligt och förekommande sätt att besvara våra hälsningar. Det var ingen slö och översittarmässig honnör han gjorde: alltid reglementsenligt korrekt. Men det var också något annat: en glimt av välvilja, ett skimmer av gott humör, som alltid smittade av sig. Ingen näst kapten, ingen rytande överste mottog sådana hälsningar av manskapet som denne löjtnant. Det var bättre pli på hans pluton än på de andra, och ändå såg man den under övningarna ha det mera lindrigt än de andra. I någon närmare beröring med honom kom jag inte; jag bara minns hans hälsning som en av mina angenämaste erfarenheter från krigarlivet. Den försonade mig med så mycket.
Hur angenämt skulle inte livet vara om vi litet var iförde oss ett vänligt anlete och delade ut varma, goda ord omkring oss! Det händer så ofta att livet tristar till, man vet inte varför. Alla dessa kalla blickar som möter oss, dessa ovänliga och likgiltiga ord är som mulen himmel och regndis. Vi fryser och huttrar därav. Ett enda vänligt och glatt ansikte kan förvandla höstdagen till sommar; det kan skänka oss ny livslust och nytt verksamhetsbegär.
Är det ingen som mött något av dessa söndagsbarn, som alltid bär sol och värme med sig? Det är ingen forcerad glädje, ingen tillgjord artighet. Det är bara en utstrålning av inneboende välvilja, som gör varenda människa gott. En sådan människa har inga fiender; alla dras till henne och vill njuta av hennes värme. Mitt under det andra storheter både tränger sig upp och störtas ned, ser man en sådan människa höjas över andra, och hon har sin ställning i kraft av allas vilja. Det är ett stycke segrare i den vänliga och varmhjärtade. Det ges ingen som inte vill bli övervunnen av honom.
Tänk, om vänlighetens varma fläkt gick fram över vardagstristheten! Hur skulle inte tillvaron förvandlas och bli ljus och lycklig! Det finns så många krafter inom en människa som binds av likgiltighetens köld, men löses av välviljans och förståndets solsken.
