Då “brukspatron” A. en morgon, stadd på resa till staden, kommer upp på övre däck på ångbåten finner han till sin harm att en annan passagerare intagit den plats, vilken patronen ansåg såsom uteslutande sin tillhörighet. Förgrymmad utropar han:
– Stig upp! De’ där ä’ min plats.
Den tilltalade ser upp något häpen, lyfter artigt på hatten och frågar:
– Med vem har jag den äran att tala?
– Jag ä’ brukspatron Anderson å jag rår om de’ där stora tegelbruket, som han ser därborta.
– Jaså! Ja, jag har också ett bruk.
– Har han? Va ä’ de’ för bruk?
– Jag har det bruket att vara hövlig mot folk.
Vår “brukspatron” slog sig skyndsamt ner på närmast stående lediga stol och teg.
