Vem av alla de förbiilande skarorna tänkte väl på honom, den blinde, där han, kännande med käppen framför sig, gick fram bland gatans vimmel lika säkert som någon annan. Den som iakttog det drag av djup smärta och lidande, som låg lägrat över det själfulla, något fårade anletet, skänkte honom på sin höjd en flyktig, medlidsam tanke.
I det fattiga skräddarhemmet på landet föddes den lille Per; till sina föräldrars outsägliga sorg var han blind. Det var inte allenast smärtan över ett lidande barn som väckte deras sorg, nej, i det fattiga hemmet ville tillkomsten av den stackars lille blinde säga mer än så. Redan förut fanns en skara hungriga munnar att mätta flera gånger om dagen, och så kläderna, som aldrig ville räcka, och nu – denne lille, som aldrig skulle kunna reda sig själv, aldrig kunna hjälpa far och mor som de andra, det var som om fattigoket tyngde dem än hårdare än förr.
Lille Per växte, och när han skulle lära sig gå var det hjärtslitande att se hur det lilla barnet famlade och famlade efter något att gripa tag i. När han blev än större kom han ofta glad och munter för att delta i syskonens lekar, men så efter en stund, när Per inte kunde hinna med som de andra, sade dessa hjärtlöst: ”Nej, du får inte vara med längre, du är ju bara i vägen.” Då gick lille Per sin väg med sin bittra sorg och ett djupt sår i sitt lilla hjärta, då gick han ut i den närbelägna skogen. Mor hade talat om för honom att i skogen fanns det höga, vackra, gröna träd, och små fåglar som sjöng och alltid var glada. Per hade fäst sig vid skogen, ty där var ingen, som sade hårda ord till honom, ingen som smärtade hans känsliga sinne. Här satte Per sig på en tuva och grät ut sin sorg. ”Du är ju bara i vägen!” Hur ofta fick han inte höra dessa ord! När far hade brått och Per ville hjälpa honom, blev vanligen dessa ord hans lön, likaså när han kom till syskonen och ville leka med eller hjälpa dem. Så satt lille Per ofta ensam i skogen och filosoferade över livet och människorna, och fattade det fasta beslutet att, när han blev stor, skulle han hjälpa sig själv.
När de andra barnen gick i skolan, fick Per ofta höra att han inte kunde läsa och skriva. Då kunde Per gå till mor och tigga och be att få lära något men fick då det hårda, obevekliga svaret, att de var för fattiga att kosta på honom något, och vad skulle han lära, han var ju blind.
Per lärde sig själv att såga ved samt biträda grannarna med varjehanda. När han då arbetade, arbetade han hårt och ihärdigt, med sammanpressade läppar – han arbetade för att glömma sin tunga lott.
Mången, mången gång fann Per det svårt att vara tålig och glad, det var så frestande för honom, som fick gå så ensam med sina tunga tankar, att bli hård och bitter, men så uppsteg liksom en känsla av medlidande inom honom, medlidande med dessa människor, som så ofta glömde att ha medlidande med honom, den stackars blinde.
Vid 23 års ålder lämnade Per sin hembygd, han hade då lyckats få komma in vid Manilla. Nu började den lyckligaste tiden i hans liv, här var han inte ensam längre, här, där flera var lika sorgligt lottade som han, möttes han av sympati och förståelse. Här kunde dessa stackars olyckliga sitta och prata med varandra och känna sig riktigt lyckliga och glada. Här fick Per även inhämta kunskaper, detta som han så mycket längtade efter. Bland annat fick han även lära korgarbeten. Snart var dock denna korta solskensdag i hans liv tilländalupen, lärokursen var slut, och Per måste ut bland de likgiltiga människorna igen för att söka sitt livsuppehälle. Hem ville han inte, nej, han ville visa dem att han kunde reda sig själv och inte behövde ligga dem till last i sin hembygd. Dessa, som alltid tyckt att han var i vägen, nu skulle de få se, att han kunde försörja sig. Han fick litet korgarbete, så att han kunde livnära sig. Slutligen lyckades han även bli orgeltrampare i en kyrka, för vilken syssla han erhöll 250 kronor om året. Han hade aldrig begärt någon penninghjälp av någon, detta var hans enda stolthet, han ville försörja sig själv, och han hade gjort det. Men vilka år av lidande och försakelse låg inte bakom den nu grånade gubben.
Att vara blind och leva i en storstad på några få hundra kronor om året, därtill att alltid hålla sig hel och snygg, samt försöka vara lycklig, nöjd och glad – allt detta hade varit ett hårt livsverk, det hade Per noga fått pröva. Men nu var han trött, hans sista sorg hade nedbrutit honom. I 33 år hade han uppehållit sig på sitt ärliga arbete i den stora staden, och 25 år av dessa hade han troget varje söndag stått bakom orgeln i kyrkan och trampat sig så trött, så trött. Detta hade dock varit honom en kär möda, han hade känt en så underlig frid därinne i det stora templet, när tonerna brusade och sången tonade. Det var ock så skönt att känna sin betydelse, det var ju på honom det berodde om tonerna kunde ljuda.
Men ack, nu var den dag kommen, då gamle Per var överflödig på sin plats bakom orgeln. I detta maskinernas tidevarv hade man inte råd att längre använda människokraft, utan nu skulle orgeln drivas med elektricitet. Detta var gamle Pers senaste, men kanske ock tyngsta, stora missräkning. Han kände sig bruten både till kropp och själ, han kände sig gammal, sjuk och trött. Att skåda emot sitt glädjelösa livs afton utan hopp att ens kunna livnära sig, utan utsikt till någon annan räddning från svält och nöd än barmhärtighetens hjälp, det är hårt.
Det är en tung, tung lott att vara arbetslös, gammal, sjuk och – blind.
