Det är med oangenäma känslor som invånarna och badgästerna i Norra Skärgården, i synnerhet om söndagsaftnarna, ser de stora skarorna av lustresande vandra ner till ångbåtarna. De flesta av dessa lustresande bär vanligen en större eller mindre bukett ängsblommor och grönt i handen, och somliga har inte nöjt sig med mindre än stora kvastar av blommor som de måste bära i famnen. I söndags afton, till exempel, sågs bland de resande från Öckerö en flicka som bar en kolossal bukett vissna näckrosor. Nästan alla andra var mer eller mindre utstyrda i vildrosor, av vilka också knappt en enda fanns kvar på måndagsmorgonen.
Före hemkomsten till staden är vanligtvis blommorna vissnade, så glädjen över deras ägande är nog inte stor. Men så mycket större är bedrövelsen på öarna, dels bland dem som fått sina ägor nedtrampade, dels bland badgästerna som helt naturligt är missnöjda med att se den förödelsens styggelse som utgör de lustresandes tack för friheten att ströva omkring överallt.
För några år sedan fanns åtskilliga ganska sällsynta växter på nämnda ö, men numera ser man inte ett spår av dem, då de vid plockningen ryckts upp med rötterna. På sensommaren förra året tog de lustresande damerna hem sådana massor av strå och annat som kunde passa att lägga mellan innanfönster, att man nästan förvånades över deras uthållighet att samla detta material på oländig mark.
Har det aldrig fallit någon av dessa blomsterskövlare in att de inte bör plundra den sparsamma växtligheten bland klipporna? Varje liten ängsbit och torva har ju sin ägare, och fastän många stadsbor nog tycker det är löjligt att tala om sådana “småsaker”, är dock den skada som åstadkoms genom nedtrampning, sönderbrytande av buskar och orenande av det gräs som utgör kornas enda bete under sommaren, av långt större betydelse för ägarna än de tanklösa blomsterplundrarna förstår. Vi hoppas därför att denna lilla påpekning ska göra sitt till för att stävja sådant ofog i framtiden.
