De heliga aporna i Indien ~ 1892

En engelsman, som bott många år i Indien, berättar en del kuriösa historier om de heliga aporna, vilka på somliga ställen är en verklig landsplåga.

Ingen har rättighet att oroa dem, utan de springer omkring på gatorna och hjälper sig själva till vad som faller dem på läppen i butikerna, rövar frukt- och grönsaksträdgårdarna och för ett ohyggligt väsen. Det anses som ett brott att slå dem, och skjutandet av en apa kan ge anledning till ett uppror.

Engelsmannen hade en trädgård, vari utmärkt frukt växte. De heliga aporna klättrade med lätthet över murarna och hjälpte sig själva till rätta. De var ej nöjda med att endast äta, utan brukade bombardera varandra med den halvätna frukten.

Att skjuta odjuren kunde ej komma i fråga, och att träffa dem med stenar var omöjligt, enär de med lätthet undvek varje kastvapen, som slungades mot dem.

En vacker dag fick engelsmannen en god idé, som han genast med stor framgång satte i verket. Han skaffade sig en rymlig korg med de största potatisar, hand kunde få tag i, och lät koka dem. Då de var skållheta, placerade han korgen med potatisarna i under ett av träden.

Inom kort högg sig varje apa en varm potatis, och nu följde de gräsligaste skrän och grimaseranden. En apa vill nämligen aldrig släppa en bit föda, som hon fått tag i, även om det gäller livet, varför också dessa apor, trogna sin natur, vägrade att kasta ifrån sig de varma potatisarna. De höll dem först i ena handen och sedan i den andra, tog så en bit och skållade sig i munnen, rullade kring på marken, vridande sig av smärta, men släppte inte en enda potatis. De lyckades omsider äta upp dem, varpå den försvann över murarna för att aldrig mera komma igen.

Samma person var en gång vittne till en patetisk och hjältemodig handling, som tilldrog sig på en av stadens torg, och vari de heliga aporna var aktörerna. Han såg ett antal apor sitta och stå i en stor cirkel och en stor aphona, som under jämmerrop tryckte till sitt bröst liket av sin unge, som dödats av en kobraorms bett. De andra honorna sökte trösta henne med smekningar, medan hanarna tycktes befinna sig i allvarlig rådplägning med varandra. I mitten av cirkeln befann sig ormen, hopringlad och med huvudet upprätt, vaktande de fiender, av vilka han var omgiven.

Plötsligt sprang en ung och stark aphane in på arenan. Försiktigt nalkades han ormen, som beredde sig att hugga till. Apan gjorde några utfall, men just då ormen skulle kasta fram sitt huvud, sprang den åt sidan och därpå över kobran. Detta upprepades ofta och med sådan förvånande hastighet, att kobran råkade i förvirring. I samma ögonblick grep apan ormen vid halsen och började krossa dess huvud genom att av alla krafter slå det mot marken. Ormen sökte befria sig genom att ringla sig kring apans hals, men förgäves; dess ansträngningar blev allt svagare och svagare, till dess livet var utsläckt. Då ormens huvud var förvandlat till en formlös massa, slängde apan djuret ifrån sig och började utföra en serie språng och kullerbyttor.

Ända tills nu hade de andra aporna iakttagit den mest ängsliga tystnad, följande med största intresse var och en av de stridandes rörelser. Ormens död blev signalen till riktiga glädjetjut och de löjligaste krumsprång. De omringade ormens besegrare, klappade honom på huvudet, kliade honom på ryggen, dansade omkring honom och visade varje tecken till, att de på det högsta uppskattade hans vackra bragd.

Den stackars modern bar ännu i två dagar med sig sin döda unge.

Lämna ett svar

error: Content is protected !!