Då bland orientalisterna märks en indisk överstepräst bland elddyrkarna i Bombay meddelar vi här nedan en artikel som rör den här mycket firade översteprästens hemland.
Elddyrkarna eller parserna i Indien härstammar ursprungligen från Persien. Då detta land 641 erövrades av muhammedanerna förjagades de som inte ville anta Muhammeds lära. De flydde till Indien och nedsatte sig slutligen i Bombay, vilken stad blev deras egentliga huvudstad.
I seder och civilisation står parserna näst efter européerna, men deras religiösa föreställningar är mycket egendomliga. Morgon och afton tillber de den upp- och nedgående solen, och minst 16 gånger om dagen framsäger en god parser sina böner med ansiktet vänt mot den heliga eld som alltid vidmakthålls av prästerna i de många eldtempel, vilka pryder staden Bombay.
Enligt parsernas religion är jorden, havet och elden heliga. De får därför inte besmitta jorden med att begrava sina döda, inte orena vattnet genom att kasta dem i sjön, och elden är alltför helig att bränna dem. De döda läggs upp på tornen av höga byggnader, som kallas ”Stillhetens torn”, och där förtärs de av fåglarna. Utanför staden Bombay finns en hel mängd dylika torn, inhägnade av höga murar för att hålla folk på avstånd.
När en parser dör, förs hans lik till tornets port, där det mottages av prästerna; dessa avtar liket dess kläder och lägger det på ett slags gallerverk uppe på tornet. När benen är befriade från allt kött kastas de ner i en djup grav i mitten av tornet, där de får multna. När en sådan torngrav är fylld byggs ett nytt torn.
Parserna är ett idogt folk, och fattigdom är okänd ibland dem. De har sina egna skolor, men de mera välmående familjerna låter undervisa sina barn i hemmet.
De använder varken gas eller tändstickor, och den eld vid vilken de kokar sin mat låter de aldrig slockna. Om detta någon gång händer måste de låna eld av en annan parser. Sina bostäder upplyser de med tillhjälp av små oljelampor med korta vekar. En av dessa lampor brinner hela dagen för att om aftonen kunna tända de andra. En parser blåser aldrig ut ett ljus; elden är alltför helig för att besmittas av en människas andedräkt.
I motsats till de flesta indiska folkslag bortgifter de inte sina döttrar förrän de är vuxna, 18–20 år gamla.
Parsernas religion föreskriver vad slags klädedräkt de ska bära. Både unga och gamla, både kvinnor och män ska bära ”den heliga skjortan”. Detta klädesplagg arbetas av muslin eller spetsar och är oftast broderat. Små flickor bär både inne och ute en rund mössa. När de blir vuxna utbyts mössan mot en vit duk, som binds runt omkring huvudet så att den döljer håret helt och hållet; de tror nämligen att onda andar vill ta fast i håret om det inte är betäckt. Gossarna och männen bär alltid en rund mössa, som döljs under en turban.
Såsom anmärkningsvärt för parserna bör nämnas att de bland alla indiska folkslag är de enda som inte röker.
