För någon tid sedan reste en fru Marie Schielmann med sin tioåriga dotter Klara – en vida över sin ålder utvecklad, bildskön flicka – från Odessa till Kamenka.
I järnvägskupén väckte den unga flickan uppmärksamhet hos en elegant klädd herre, vilken vann hennes sympati genom livlig konversation med modern.
Denna blev emellertid slutligen trött och föll i sömn. På en av stationerna uppfordrade herrn den unga Klara att följa med ut och dricka en kopp choklad, vilket flickan gärna ville. Då de två resandena kom ut från restaurangen hade emellertid tåget gett sig åstad.
Den lilla flickan var utom sig av förtvivlan, men den älskvärde herrn tröstade henne och hyrde en vagn, som enligt hans uppgift skulle köra dem till närmaste stora station, som hade direkt iltågsförbindelse.
Fru Schielmann hade emellertid vaknat, och då hon upptäckte att hennes barn var borta föll hon i krampaktig gråt. Hon lät polismyndigheterna sätta sig i verksamhet, men det lyckades dem inte att finna något spår. Det vackra barnet var och förblev borta.
Omkring en vecka senare dök Klara plötsligt upp hos en onkel i Odessa. Hon meddelade att den främmande herrn behandlat henne med den största älskvärdhet och överhopat henne med gåvor. Likväl hade hon haft sådan längtan efter sin moder, att den främmande herrn fört henne till hennes släktingar i Odessa och givit henne ett brev samt ett paket till modern.
Fru Schielmann erhöll genast telegrafisk underrättelse om dotterns återkomst. Hon reste till Odessa och hade ett rörande återseende med sitt barn.
Då hon öppnade paketet fann hon 10 000 rubel i sedlar. I brevet, som var anonymt, lästes följande:
”Högtärade fru! Förlåt att jag vållat er så mycken sorg. Jag tillstår ärligt att jag hade brottslig avsikt med bortförandet av er dotter, dock icke i den mening som ni sannolikt fruktar mest. Jag är rik och åtnjuter stort anseende i min hemtrakt, som jag icke yppar för er. Gud har också skänkt mig en vacker, älskvärd hustru, men vårt äktenskap har dessvärre icke välsignats med några barn. Då jag såg er förtjusande dotter, steg den önskan upp inom mig, att jag skulle äga henne och göra henne till min arvinge. Men trots alla mödor lyckades jag icke vinna barnets förtroende, och både min hustru och jag blev rörda av dess kärlek till sin moder. Jag bifogar här 10 000 rubel till er dotter, som vi fått så kär. Måhända mötas våra vägar ånyo. Låt Klara få den bästa uppfostran. Finns icke tillräckliga medel skall jag alltid vara beredd till hjälp.”
