En mycket märkvärdig händelse har inträffat i en stad kallad Franklin i Förenta staternas oljeregioner.
Vid stranden av en vik finns en kulle i den trakt där petroleum har visat sig i ymnighet. I själva verket var denna kulle, till följd av det överflöd av olja som den innehöll, så genomborrad att den såg ut som en hålig honungskaka.
Den företagsamma firman Tomkins & son hade beslutat att inte uppge sitt arbete förrän med säkerhet utrönts att intet mer fanns att få.
De gav order att borrningen skulle ske djupare. Arbetarna borrade ända tills de kommit till ett djup av ett par hundra fot, då framgång belönade deras ansträngningar.
De hade åter funnit olja, och vid första pumpningen kom en full, fortgående ström av den dyrbara vätskan fram. Men det var någonting besynnerligt med den. Den hade inte den vanliga färgen eller lukten; och inte heller ville den fatta eld.
Slutligen beslöt en modig man att smaka på den för att kunna göra sitt begrepp om dess egenskaper. Sedan han hällt några droppar på tungan, smakade han med kännarmin och sade:
– Den här vätskan måste noga undersökas.
Han satte ändan av pipan till munnen och förtärde sådana kvantiteter av oljan att hans kamrater måste dra honom bort, för att han inte skulle förstöra sig.
Men nyfikenheten tvingade dem att följa exemplet, och slutet blev att varenda en drack och drack om igen, tills inom mindre än en timme alla låg orörliga utsträckta på marken.
Nyheten spred sig till byn att någonting besynnerligt hänt vid Tomkins & sons senaste borrningar.
Hela befolkningen skyndade dit för att smaka den underbara oljan, och efter en kort stund blev alla helt besynnerliga i sitt tal och greps av en ytterlig svaghet i knäna. Mycket snart låg hela byns befolkning utsträckt på marken i den djupaste dvala.
Slutligen anlände herr Tomkins och en hans släkting till platsen och blev helt förvirrade vid den syn som mötte deras ögon. Släktingen smakade på vätskan och förklarade att den hade starkt tycke av öl.
Ögonblickligen sände herr Tomkins bud efter bryggaren Schwascher, ansedd som distriktets störste ölkännare. Han ville nämligen rådfråga denne om saken.
Bryggaren kom, smakade på vätskan och utropade ångestfullt:
– Mein Gott! det är el – mitt el! De har borrat i min källare.
Vidare forskningar visade att den stackars mannen hade rätt. Källaren, till vilken en lång gång från kullens motsatta sida ledde, blev undersökt, och den stora cisternen, i vilken borren inträngt, befanns vara alldeles tom.
Lyckligtvis kryade arbetarna och byinvånarna till sig. De var inte döda – de hade endast druckit för mycket.
Men herr Schwascher! Det fanns inte i hela det rikhaltiga tyska språket en förbannelse som han inte utslungade inom de närmaste dagarna.
