En natt för inte längesedan väcktes en arbetarfamilj i Woolwich av ett förskräckligt buller i rummet under sig, där familjen hade sin dagligstuga.
Mannen och hustrun skyndade genast ned i tanke att det var tjuvar; hustrun kom först, beväpnad med en eldgaffel och började slå omkring sig i det kolmörka rummet. Plötsligt träffade hon med sitt tillhygge en levande varelse, som härvid utstötte ett vrål så fruktansvärt, att kvinnan släppte eldgaffeln och sprang att söka hjälp hos sin man.
Det visade sig att den vrålande tjuven var – en elefant, som fått ett duktigt rapp över snabeln. Han hade brutit sig ut ur ett menageri och hungrig som menagerielefanter alltid är, slagit in först en dörr och sedan ett par fönster för att få sig en bit mat. Genom fönstret hade han räckt in snabeln och hållit sig till godo med lämningarna av mannens aftonmåltid samt hans matsäck för påföljande dag.
Efter denna lilla supé fördes han av sin tillkallade väktare hem igen.
