Trettio barn, befann sig på dansskola i Windsorhotellet i New York, då branden där bröt ut, anses ha räddats genom en svensk tjänsteflicka Elise Andersons klokhet och själsnärvaro.
De små var klädda i lätta tarlatanklänningar och vita skor och höll som bäst på med dans, då ett ovanligt oljud från gatan ådrog sig danslärarinnan mrs Duncans uppmärksamhet. Först trodde hon, att det var den förbitågande paraden, men hon ville dock se efter vad det var och drog rullgardinen åt sidan.
I det ögonblicket störtade en kvinna ned förbi fönstret, och sedan åter en, och mrs Duncan kunde inte se var de landade. Blek i ansiktet vände hon sig mot sina elever, då mrs Edgars tjänsteflicka, miss Elise Anderson, som åtföljde ett av Edgars barn, sade att hon ville se på paraden och sedan komma tillbaka efter flickan. Men då hon kom till dörren och den öppnades, möttes hon av rök. Elise stängde dörren i hast och gick sedan fram till danslärarinnan och viskade åt henne att elden var lös i hotellet.
Ingen tid var att förlora, men ingen ovanlig oro uppstod, och så fort de klätt de små sade mrs Duncan: ”Nu, barn, är lektionen slut, ta varandra i hand och släpp inte varandra.”
De uppvaktande tjänsteflickorna ställde sig vid båda sidor om den lilla processionen, och mrs Duncan öppnade dörren till hallen och de marscherade ut. Röken besvärade dem, men uppmuntrade av lärarinnan, som gick i spetsen utför trappan, kom barnen ut och alla blev räddade.
”Jag kan inte nog prisa det lugn och det mod, som miss Anderson visade”, sade mrs Duncan, ”och hennes själsnärvaro räddade alla barnen, ty om hon, då hon återvände från dörren sedan hon mötts av röken, börjat ropa: eld! eller dylikt, skulle en allmän förskräckelse uppstått, och det är tvivelaktigt, huruvida vi kunnat få ut de små utan att de blivit skadade.”
Miss Elise Anderson fann ett par dagar efteråt på sin byrå ett brev med anvisning på 100 dollar, därav 50 från sitt nuvarande herrskap, mrs Edgars, och 50 från sin föregående fru, som erkänsla för hennes modiga handling.
