Dr Julius Mauritz, professor vid juridiska akademien, stiftade för två år sedan bekantskap med professor Anton Kremmers äldsta dotter, den 18-åriga Ilona, och vann hennes hjärta. Hennes föräldrar hade då ingenting emot ett äktenskap och för ett halvår sedan förlovade sig de unga.
Senare kom emellertid Kremmer underfund med att Mauritz var neurasteniker och sa till honom att han måste bli frisk innan han kunde gifta sig. Mauritz konsulterade flera specialister men utan att bli botad för sitt lidande.
Ilona förblev sin fästman trogen men övertygades slutligen av sina föräldrar om att ett äktenskap var omöjligt, och i påskas erhöll Mauritz meddelande om att förlovningen upplöstes och man bad honom ställa in sina besök.
Den unge mannen kände sig förkrossad. Hans bemödanden att få flickans föräldrar att ändra sig förblev resultatlösa.
I fredags morse infann sig Mauritz i Kremmers hus, träffade flickans moder utanför och bad om tillåtelse att få ta avsked av Ilona, då han skulle resa långt bort och kanske inte komma tillbaka igen. Flickans moder avslog denna bön med orden: “Lämna min dotter i fred. Ni har ändå gjort barnet olyckligt.”
Mauritz lät sig inte avvisas. Han rusade in i huset och in i Ilonas sovrum. Hon sov fortfarande eftersom hon hela natten vakat vid sin faders sjukbädd. Strax efter det att Mauritz kommit in i rummet föll fyra skott tätt på varandra.
Förskräckt sprang den sjuke professorn upp ur sin bädd och skyndade till sin dotters rum där en fruktansvärd anblick mötte honom. Både dottern och Mauritz låg översvämmade av blod. Den förskräckliga åsynen upprörde honom så, att han föll medvetslös till golvet och hans tillstånd försämrades betänkligt.
Tillkallade läkare kunde endast konstatera att både Ilona och Mauritz var döda. Mauritz hade skjutit två kulor i den sovande flickans högra tinning, vilka genast medfört döden, och därpå dödat sig själv med två skott i huvudet.
