Även på ”tjuvnadskonstens” område görs nya upptäckter för att undgå rättvisan. Engelska tidningar omtalar följande händelse, som i England väckt ett stort uppseende.
Allmänna åklagaren i staden Wolverhampton i Stafford befinner sig i en egendomlig belägenhet. Polisen därstädes har nämligen häktat en ung man, som utan tvivel förtjänar ett strängt straff, och dock är hans brott så helt och hållet utan motstycke, att han sannolikt inte alls kan fällas, såvida inte de gamla lagarna mot häxeri återupplivas, i vilket fall han nog kom att stekas vid sakta eld.
Denne unge man, vars namn är Lewis Albert, har utgått från universitetet i Oxford. Kort efter det han lämnat läroanstalten, började han intressera sig för mesmerism, tankeläsning och hypnotism, och antingen i följd av naturlig begåvning eller genom ivrigt studerande blev han snart så skicklig att han en tid reste omkring och gav föreställningar. Han förvärvade sig ett underbart inflytande över viljekraften hos vissa folkklasser, och ett sådant anseende att han lätt kunnat förtjäna mycket penningar, om han inte haft en olycklig böjelse för glaset. Han föll så djupt att han för några månader sedan dykte upp i Wolverhampton, klädd i trasor och utan medel eller vänner.
Kort därefter började småhandlare, vanligtvis kvinnor, upptäcka att innehållet av deras penninglådor på ett mycket hemlighetsfullt sätt smälte samman efter ett besök av den artige unge mannen. Så precis säga hur han gick tillväga kunde ingen, men då de under samtal med varandra kom underfund med att deras förluster oföränderligen följde efter Alberts besök, anmälde de saken för polisen.
Nu gjordes högst märkliga upptäckter. Det befanns att Albert hade för vana att gå in i en butik, köpa en småsak och lämna ett kopparmynt i betalning. Hypnotiserings- eller mesmeriseringsprocessen måste därvid ha använts, ty i nästan varje fall mottog den som betjänade honom kopparslanten och lämnade istället tillbaka på en sovereign (20 kronor) som den unge mannen stoppade på sig. I endast ett enda fall under den tid polisen följde honom på spåren misslyckades denna operation.
Den detektiv som följde honom var en lång tid mystifierad och alldeles ur stånd att förklara den hallucination som oföränderligen bemäktigade sig Alberts offer och kom dem att ta en kopparslant för en 20-krona av guld, och det var först sedan han blivit bekant med Alberts egentliga yrke, som han började ana hur det hängde tillsamman. Alberts sista offer var en nittonårig yngling, biljettförsäljare vid en teater i Wolverhampton. Han gick fram till luckan, begärde helt nonchalant en biljett som kostade 1 krona, lämnade ynglingen en smutsig bit av en tidning och fick utan ringaste tvekan från ynglingens sida tillbaka 99 kronor. Vid bortgåendet häktades han av polisen, som i två veckors tid följt honom. Den unge mannen i biljettkontoret blev till ytterlighet förbluffad då man fäste hans uppmärksamhet på papperslappen i hans kassalåda, men vidhöll fortfarande envist att gentlemannen givit honom en fempundsedel (100 kronor). Han kommer likväl ihåg att en egendomlig känsla kom över honom, vilken han beskriver som ett slags domning, då mannen först närmade sig luckan.
Skickliga advokater påstår att det finns ingen lag i England som kan straffa Albert för detta brott, vilket inte är förutsett i lagen.
