För ungdom och skönhet jag svärmat alltjämt;
Närhelst jag får syn på en tjusande tärna
Mitt klappande hjärta blir genast beklämt –
Mot skönhetens makt är det fåfängt att spjärna.
Men tiden dock allting att härja förmår –
De strålande mör bliva fula och kalla.
När tiden på kinden har tryckt sina spår,
De glödande rosorna vissna och falla.
Och likväl finns en, som mångtusende år
Beständigt haft ungdom och skönhet att visa.
Min sång har jag sjungit din fägring att prisa:
Hell dig, evigt unga och härliga vår!
