För ett tjugotal år sedan uppväxte i närheten av Helsingborg en pojke vid namn Henning Hammarlund, vilken hade en hel hop underliga funderingar för sig. Han konstruerade åtskilliga maskiner, den ena märkvärdigare än den andra – men folket därnere begrep ej det där. Han däremot förstod, att han ville framåt, och så gav han sig in i urmakarlära.
Efter att några år ha arbetat i såväl huvudstaden som landsorten samt blivit ”utlärd”, greps han av reslusten och reste våren 1879 ut samt hamnade först i Hamburg. Där fanns flera hundra urmakare, men inget arbete för den unge svensken, vadan han styrde kosan till Lübeck; men där var förhållandet enahanda. ”Lyckan står den djärve bi”, tänkte han och begav sig till Reval samt lyckades där erhålla några månaders sysselsättning. Här fick han klart för sig, varthän han skulle vidare styra kosan – till Ryssland. Och så gav han sig i väg till Petersburg, där han erhöll anställning hos själva kejserliga urmakaren, vadan han nog har ruckat själva tsarens klockor. Ja, Gortschakoff fick en gång sin tidmätare, vilken var någorlunda oregelbunden, iordningställd av hr Hammarlund, som sålunda i Petersburg hade idel fin-fina kunder. I ryska kejsarstaden kvarstannade H. blott fyra månader och for därifrån till Moskva, var han uppehöll sig i ett och ett halvt år. Men då hade han fått nog av Ryssland samt reste till Polen, Wien och Berlin. Slutligen hamnade han i Schweiz samt studerade noggrant dess urindustri och genomgick urmakeriinstitutet i Geneve. Nu var han utlärd och så – till Paris naturligtvis! Där deltog han i två urindustritävlingar. I den ena erövrade han en av de två guldmedaljerna; i den andra tog han högsta penningbelöningen. Och det måste erkännas att det var bra marscherat, ty hans medtävlare var världens förnämsta urmakare. Med dessa pris i sin ägo hade hr Hammarlund emellertid visat att han ej blott gick i kapp med dem, utan att han – gått om dem. Nu hade han både guld och på papper bevis för, att han var berättigad att räknas bland de skickligaste urmakare på jorden, ja att nu borde han vara nöjd.
Nej, då! Reslusten eller snarare studiehågen grep honom igen, innan han satte sin plan – ty han hade en älsklingsplan, den att grundlägga en fickurfabrik i fosterlandet – i verket. Så begav han sig till London och besökte likaledes ett par gånger Amerikas främsta urfabriker för att studera och vidga sin erfarenhet i yrket. Vi behöver knappast tillägga, att han även grundligt satte sig in i konsten att slipa de för urtillverkningen så nödvändiga ädelstenarna vilket yrkes huvudort lär vara Amsterdam, var han i detta syfte och en tid uppehöll sig.
Men våren kom, och likt andra flyttfåglar styrde hr H. kosan mot Sverige, som han under de gångna åren blott en gång besökt.
Han visste nu vad han kunde, och han visste även, vad han ville, han ville anlägga här hemma en fabrik, som vars fabrikat ej blott skulle tävla med, utan överträffa utlandets i samma bransch. Man skakade medlidsamt på huvudet åt honom – experimentet var på förhand dödsdömt. Men han kunde ju försöka i en dylik vanvettig tävlan!
Nu när hr Hammarlund en person, utrustad med ej en så alldeles vanlig portion energi, han brydde sig ej mycket om pratet, han lyckades verkliggöra sin dröm och vid Svängsta station nere i Blekinge grundlägga en urfabrik.
Man ser ej nu mera med medlidande på den svenska urmakaren, som vågade tävla med utlandets urfabrikanter. Ty han tävlar ej längre med dem. Hans fabrik kallas Halda urfabrik och är ingalunda den största, långt därifrån, men de ur som utgår därifrån är erkända för att tillhöra det bästa i denna väg som kan åstadkommas. De är helt enkelt det främsta i sitt slag.
Hade arbetsåren varit ansträngande och mödosamma, så kom nu belöningen. Den numera avlidna kronometerfabrikören V. Kullberg i London har gett Haldauren ytterst ampelt erkännande – ett omdöme så mycket mer beaktansvärt, som det getts av världens främste kronometerfabrikant.
Drömmen hade som sagt blivit verklighet och hr Hammarlund hade sin fabrik i ordning; men ändå var han ej belåten, oaktat sina framgångar. Ty omsättningen blev så stor, att fabriken blev – för liten. Hr Hammarlund fick emellertid snart klart för sig, vad som vore att göra. Av med den blå arbetsblusen, och så ned till tåget – direkt till huvudstaden!
Snart var han där, lyckades på kort tid få ett bolag till stånd; och det bolag som hr Hammarlund 1890 konstituerade för att driva urfabrikation räknar bland sina aktieägare vårt lands konung samt förövrigt en mängd andra framstående personer.
Urfabriken vid Svängsta järnvägsstation var som sagt från en början ej just stor; nu är den emellertid betydligt utvidgad – ett stenpalats i tre våningar med väldiga flyglar. Det behärskar från sin höjt mitt emot stationen omnejden och ser ståtligt ut, byggt som det är i olikfärgat tegel. Därinne råder flit och träget arbete; och numera tycker man det är helt naturligt, att den unge urmakaren, som reste ut med två tomma händer, upptog konkurrensen med utlandet. Tiderna förändras, som man ser, och åsikterna med dem.
Rörande fabrikationen ska vi ej inlåta oss på några detaljer. Må vi blott nämna, att arbetssalarna är höga, ljusa och glada, samt att fabriken berett tillfälle för en mängd ungdomar i orten – ty arbetarna, de manliga såväl som de kvinnliga, är unga – tillfälle till inkomst och nyttig verksamhet. Ett hundrafemtiotal maskiner, större och mindre är i gång vid fabriken, och där lär bortåt 6 000 urdelar kunna tillverkas per dag.
Fabriken utför alla urdelar, utom tavlor och fjädrar vilka det visat sig billigare att köpa utifrån, samt slipar ädelstenarna. Förfärdigandet av ett ur kräver 2 000 olika operationer. De flesta arbetsmaskinerna är konstruerade av hr Hammarlund.
I början bedrevs tillverkingen uteslutande för hand. Nu är en 8 hästars ångmaskin uppsatt att användas som drivkraft.
Vidare är en särskild dynamomaskin inlagd för elektrisk belysning, vilken består av 125 glödlampor.
För arbetarnas räkning har till bostad uppförts ett större tvåvåningshus, innehållande cirka 15 rum, stor gemensam matsal, samlingssal, gymnastikrum, badrum, bibliotek o.s.v. Hr Hammarlund ämnar här, då dagens arbete är slut, bereda sina arbetare förströelse av bildande art. ”De måste ha lite trevligt”, sa han, då vi besökte honom, och log ett gott leende – ”här ska läsas, skrivas, pratas, diskuteras, badas och gymnastiseras, så att mina biträden blir riktiga normalmänniskor” förklarade han.
Punktlighet och ordentlighet är första budet vid Halda urfabrik. Därom finns anslag uppsatta på dörren till stora maskinsalen, och den som bryter mot det budet blir inte gammal på platsen; ty fabrikschefen är mycket fordrande i detta fall. Men följden därav är att han kring sig har en stab av pålitliga, plikttrogna arbetare, och en annan följd är, att mellan honom och hans underordnade råder ett särdeles gott förhållande. Chefen är chef, men han har själv praktiskt studerat arbetets skola, han känner arbetarnas behov, han har under sina resor sett, vad som saknas dem – det är detta han vill söka avhjälpa för sin personal. Och vi är förvissade, att han ska lyckas även i det syftet.
Haldafabrikens produkter är inga godsköpsklockor, men de är i stället desto säkrare. Priset för guldur – 300 och 175 kr och för silverur – 5 sorter – mellan 50 och 110 kr. För uren används 14-lödigt silver och 18 karats guld. Åtskilliga nya anordningar är å uren vidtagna – exempelvis må nämnas, att den inre boetten fullständigt skyddar urverket för damm och dyl., och uret både uppdras och ställs samt ruckas från bygeln utan att boetten behöver öppnas. Efterfrågan är så stor, att inte alla ingående beställningar kan effektueras.
Avlöningen för arbetarna beräknas uteslutande efter den arbetandes duglighet, vadan unga pojkar som är framstående i sitt arbete, kan ha högre veckoavlöning än vida äldre kamrater.
Mycket kan vara att tillägga om denna intressanta fabrik. Men vad här ovan omnämnts må vara nog. Vi avslutar därför vår beskrivning av densamma med en önskan att den måtte fortgå lika raskt som hittills, och med en honnör för den vänlige, stränge och plikttrogne chefen samt för den arbetarstab han samlat kring sig vid Sveriges första fickursfabrik.
