En ung brasiliansk skriftställarinna som lever i Frankrike, offentliggör under pseudonymen Arsène ett förlöjligande av den i den franska huvudstaden grasserande musikvurmen. Hon gör det förslaget, att man vid dörrarna till konsertsalarna borde utdela aviseringar, hur man bör uppföra sig vid de olika musikernas kompositioner. Hon menar t.ex. så:
Beethoven. Man bugar sig och tiger, så säger man åtminstone inga dumheter. På sin höjd får man med mycket dämpad röst utropa: Storartat! Överväldigande! Man söker att nicka med huvudet liksom en gök från Schwarzwald; framför allt måste man vara lugn.
Berlioz. Så länge han levde förstod honom ingen; sedan han är död, förstår honom hela världen; jag tror man har vant sig därvid, liksom vid Tonkin-kriget. Vid uppförandet av hans verk behövs drastiska biord, såsom t.ex. djärv! sällsam! bisarr! Man stödjer huvudet i händerna och somnar, om man kan.
Chopin. Beundrad blir han av alla, till och med av sådana som är av motsatt åsikt. Man mumlar sakta: Vilken ljuvhet, vilken poesi.
Man får inte glömma att skratta eller att gråta, inte ens att nysa så högljutt som möjligt.
Mozart. Antingen hänryckningar eller likgiltigheten, men i alla händelser fullständig tystnad – eljest är man förlorad. Man får inte sova, inte gäspa, inte sträcka på sig eller peta sig i tänderna man kunde eljest bli tagen för Schahen av Persien eller en annan ociviliserad varelse.
Wagner. Det beror helt och hållet på temperamentet. Det förhåller sig med honom som med en kall dusch – antingen vänjer man sig därvid, eller blir man galen.
Flotow. Hans musik påminner om konsten, precis som en paraply om estetiken. Understundom det är sant, förekommer mycket vackra stycken, men det är idel bekanta melodier. Men behöver inte genera sig, utan kan lugnt läsa sin tidning.
Gounod. Här är hänförelsen obligatorisk, liksom värneplikten. Man säger inte ett ord, det antas, att var och en är förtjust, och den som är sorgsen och riktar sina ögon mot himlen, den tillskriver man stor musikkännedom.
Liszt. En musiker som framför andra har den stora fördelen, att man inte så ofta får höra honom, ty det fodras pianister med 14 fingrar för att föredraga hans kompositioner. Man kan kritisera hans arbeten på samma sätt som en Hoffmans, och försöka att inte gnissla med tänderna.
Mendelsohn. Han omfattar all slags musik, och man kan därför riskera alla möjliga utrop, förutsatt, att de kommer i rättan tid. Man antar en allvarsam min, tänker t.ex. på sitt testamente. Blott inte under ”bröllopsmarschen”.
Schumann. Han erinrar om april-månaden, likaså så mycket solsken som regn, likaså mycket harmoni som disharmoni. Man aktar sig för tankspriddhet, man följer ordentligt med, ty om man en gång förlorar tråden, så finner man inte igen den. Man brummar med dämpad röst, ty detta slags bifall lämpar sig lika bra för allegrot som för adagiot.
