En yngre läkare i Kristiania var härom morgonen utsatt för en högst komisk olyckshändelse.
Vår doktor ligger i sin säng då han hör det ringa på dörrklockan. Han vet att det är “Aftenposten” och eftersom han är nyfiken på en notis som skulle stå där, springer han upp ur sängen och ut i förstugan för att ta tidningen. Men i samma ögonblick som han griper efter den smäller en vindpust igen dörren och han står ute i gången i bara skjortan.
Han ringer. Ingen öppnar. Han ringer igen. Samma resultat.
Tjänsteflickan är ute i köket och hör inte. Läkaren börjar finna situationen betänklig. Det kunde ju komma folk, kanske damer uppför trappan – det var på andra våningen – och vad skulle han då göra?
Alldeles riktigt! Det ljuder steg nedanför!
– Du min skapare, tänker läkaren och rusar trappan uppför till tredje våningen och stannar där tills han hör att den ankommande har gått in i lägenheten bredvid hans egen.
Nu går han åter nedför trappan, men på grund av ödet kommer där nu en som skall upp till tredje våningen. Läkaren skyndar genast i vild flykt upp till fjärde våningen, därifrån upp till den femte. Längre kan han inte komma.
Äntligen hör han att det blir tyst i trapporna och han fattar ett raskt beslut: Han ska ta gården i två språng och gå in köksvägen. Nedför alla trapporna igen och ut på gården! Han tar sats och sätter tvärs över gårdsplanen. Han bultar häftigt på dörren och tjänsteflickan öppnar. Men då hon får se en man i bara nattskjortan slår hon hastigt igen dörren.
Där står nu den stackars doktorn och har gett upp allt hopp. Men så kommer han ihåg tidningen som han håller i handen och sveper in sig i den så gott han kan – han kom måhända ihåg att “Aftenposten” efter den Thaulowska örfilshistorien kallades “Fikonbladet” – bultar åter på och berättar genom nyckelhålet för flickan att nu har han fått mer kläder på sig. Och äntligen låter hon beveka sig att öppna.
Vem missunnar väl den hårt prövade mannen den bastanta och lysande frukost, som han intog efter sin kyliga morgonpromenad?
