Herr N. är en ytterst hjälpsam och framför allt barnkär man.
På väg till sin två trappor upp boende vän finner han i förstugan en liten rödkindad pys, som förgäves sträcker på sina små ben för att nå den tämligen högt sittande klocksträngen.
Herr N. grips genast av medlidande med den lilles fruktlösa ansträngningar, helst som det är ganska kallt ute.
Med sin vanliga välvilja lyfter han upp honom tillräckligt, och denne begagnar den oförmodade hjälpen att ringa ett par duktiga tag.
Nedkommen på fötterna förklarar han skinande av belåtenhet: ”Nu ä’ dä bäst att vi schappar, för annars får vi smörj båda två.”
Herr N. och den lille försvinner skyndsamt åt varsitt håll.
