Musikens vänner i vårt land får inom kort att fröjda sig av mindre vanliga högtider, ty hit väntas nämligen vår i närvarande stund yppersta sångerska – Kristina Nilsson.
Som hennes konserterande i Sverige denna gång inte ensamt inskränker sig till Stockholm, utan hon även, enligt vad jag tror mig veta, ämnar låta höra sin herrliga stämma i landsorten, så har jag all anledning att här tala om henne.
Den frejdade sångerskan gjorde, som bekant, sin första entré på scenen i Paris 1864. Tolv år senare, hösten 1876, lät hon första gången, efter det hon fått europeiskt rykte, höra sig i sitt fädernesland. (Jag räknar nämligen inte att hon vid ett besök i sin hembygd sommaren 1865 sjöng ett par psalmverser vid en gudstjänst i Skatlövs kyrka.)
Andra gången kom hon hit på hösten 1881 för att på konung Oskars inbjudan med sin talang illustrera högtidligheterna vid kronprinsparets förmälning. På k. teatern gav man bland annat tredje akten av ”Faust”, där hon på ett alldeles fulländat sätt uppbar Margaretas parti. Vid följande spektakelaftnar uppfördes jämväl fjärde akten av samma opera.
Som ett värdefullt och dyrbart minne från detta hennes senaste besök i Stockholm medförde Kristina Nilsson ett ytterst praktfullt armband av guld, en present av konungen; i mitten av smycket strålade den höge givarens namnchiffer i juveler.
Sångerskan satte ett högt värde på denna gåva. För alla som kom på visit till henne, visade hon densamma med en nästan barnslig förtjusning.
Vid sitt senaste uppträdande här sjöng den utmärkta konstnärinnan endast från scenen (i Faust).
Nästa gång jag kommer till Sverige – yttrade hon till Eder korrespondent – skall jag bara sjunga svenska folkvisor. Och jag skall sjunga i varenda liten provinsstad, så att folk ska kunna säga att de har hört Stina Nilsson och att hon inte är otacksam mot sitt fosterland.
Och säkert är att Kristina Nilsson håller sitt land kärt. Framför mig ligger en tacksamhetsskrivelse till musikaliska akademien, daterad 1869. Den är från Kristina Nilsson och skriven med hennes vackra, aristokratiska piktur. Med de hjärtligaste och uppriktigaste ordalag tackar hon för det ledamotsdiplom som från akademien tillsänts henne. I skrivelsen heter det bland annat: ”Om i främmande land man lyssnar till min sång, så vet jag och skall aldrig glömma, att det är hemmets toner som djupast röra”.
Vår frejdade sångerska åtföljs på konsertfärden hit av en ung landsman, som ävenledes fört den svenska sångens runor med den äran i främmande land samt haft förmånen att åtnjuta Kristina Nilssons protektion, nämligen tenorsångaren Teodor Björksten.
Han är son av slottsfogden på Stockholms slott kapten Richard Björksten. Elev av hovsångare Berg, uppträdde han första gången för ett större auditorium på en soaré i vetenskapsakademiens hörsal härstädes 1880 i närvaro av konungen, prinsarna samt en av huvudstadens societet bestående elegant publik.
Sedan uppträdde han i Göteborg och några andra landsortsstäder och studerade därpå i Paris, lät följande år ånyo höra sig i Stockholm, varpå han återvände till den franska huvudstaden.
Jämte Kristina Nilsson företog han en sex månaders konsertfärd genom Amerika. I vinter har han med mycken framgång sjungit i de förnämsta musikkretsar i Paris. Gounod som härvid hörde honom, omfamnade den unge sångaren och kallade honom ”den unge Mario”. Herr Björksten har en skär tenor av en mjuk och behaglig timbre.
Ledare av Kristina Nilsson-turnén är Adelina Pattis och Emma Thursbys talangfulle lärare, Maurice Strakosch, konstnär och gentleman i en person – två egenskaper som i allmänhet inte brukar utmärka herrar ”impressarier”.
