Undervisningskallet är både tröttande och tålamodsprövande. Somliga lärjungar är lata och försumliga, andra tröga och klent begåvade, de flesta mer eller mindre bortskämda i hemmen, varifrån de till skolan medför olater, som försvårar disciplinens uppehållande och medelbart själva undervisningen.
Här förutom görs lärarkallet inte sällan tungt genom oförståndiga föräldrars taktlösa uppförande mot den lärare eller lärarinna, som söker bortta oseder och lättja hos deras barn och därför emellanåt nödgas använda stränghet.
Under sådana förhållanden är det rätt förundransvärt, att så många ägna sig åt lärarkallet.
På de sista femtio åren har undervisningen gjort stora framsteg vid både folkskolorna och elementarläroverken, och det inte blott i avseende på lärometoden, utan även i avseende på disciplinen, som nu i allmänhet uppehålls bättre och med större humanitet. Men jämför i sistnämnda hänseende förhållandet på 1840-talet med det nuvarande. Då hörde slagsmål mellan lärjungarna i en skola å ena och lärgossar eller gesäller å andra sidan till ordningen för dagen; då tyranniserade de äldre lärjungarna med stöd av gammal hävd (den s.k. pennalismen) på ett barbariskt sätt de yngre; och då bestraffade lärarna inte blott de minsta förseelser, utan ofta även oriktiga svar med örfilar eller käpprapp.
Nu förekommer sällan översitteri mot de yngre, sällan slagsmål med s.k. gatpojkar och sällan kroppsaga såsom disciplinstraff. Både lärare och lärjungar synas ha blivit mer humaniserade.
Detta är glädjande; men medaljen har även en frånsida. Åtminstone finns det många äldre personer, som påstår, att den forna kamratandan och dugligheten, ja till och med arbetsfliten försämrats; och med avseende på lärarna beklagas, att den omsorgen för lärjungens bästa, som stod mitt emellan faderlighet och förtrolighet, fått vika för stel och ofta ointresserad pliktuppfyllelse.
I det stora hela taget borde emellertid utan motsägelse kunna påstås, att både undervisning och disciplin är mycket bättre nu än förr.
Men – ”ännu mer framåt!” är utvecklingens lösen. Ännu behöver ett och annat förbättras, inte allenast i avseende på undervisningsplan och lärometod, utan även i avseende på disciplinen, och särskilt lärares och lärarinnors sätt mot skolbarnen.
Vi ska här påpeka vad som i sistnämnda hänseende syns oss bör ändras.
Fordom användes, såsom förut omnämnts, kroppslig bestraffning både i tid och otid. Mest upprörande och orättvis tedde sig denna, när en lärjunge fick örfilar eller käpprapp, därför att han svarade oriktigt på en fråga. Ännu idag sägs i en och annan folkskola förekomma, att en lärare eller lärarinna slår barn, som svarar oriktigt. Detta bör strängeligen förbjudas. Om en lärjunge visar håglöshet eller lättja, så bör han varnas och målsman underrättas. Åtminstone bör aldrig under pågående lektion och i vredesmod aga ges för bristande överläsning. Det är dessutom inte heller säkert, att det oriktiga svaret beror på försummad överläsning. Ofta kan det bero på rädsla eller svårighet att uttrycka sig; och är det så, blir bestraffningen en grym orättvisa.
Numera händer emellertid sällan, att en lärare eller lärarinna slår ett barn, som svarar galet på en fråga. Men det är däremot inte ovanligt, att man ryter eller begagnar okvädningsord. Även ett sådant sätt att tillrättavisa är fördömligt. En lärare eller lärarinna bör varken ryta mot eller okväda ett barn, och allra minst för ett oriktigt svar. En allvarlig, men lugn tillsägelse vinner mer både gehör och aktning.
Somliga brukar håna lärjungarna, när de svarar orätt, eller låta kamraterna skratta åt det oriktiga svaret. Hån bör aldrig förekomma, men ett godmodigt skämt kan gärna användas, om blott inte lärjungen såras genom det.
En sak, som många lärare förbiser vid undervisningen, är att, såvitt möjlighet är, lämpa frågorna efter olika fattningsgåvor, och likaså att låta de svagare i avdelningen besvara frågor, som de skickligare inte kunnat. Vanligen tillgår så, att de kunnigare får svara för de mindre skickliga, men de senare inte för de förra. Dock kan ju hända, att den svagare vet svaret, och det skulle uppmuntra honom mycket att bli tillfrågad.
Något som lärare och lärarinnor med yttersta försiktighet alltid bör undvika är att visa partiskhet. Barnet är skarpsyntare än man i allmänhet tror; det upptäcker genast, ja känner liksom i luften, om denne visas större vänlighet än den andra. Han eller hon ”har medhåll”, heter det. Särskilt är det viktigt, att terminsbetygen blir så rättvisa som möjligt. För det ändamålet borde det i allmänhet vara lämpligt att, såsom också ibland sker, låta ett par av kamraterna uppsätta förslag till betyg. Man bör komma ihåg, att barnets sinne är mycket känsligt, i synnerhet för orättvisa. Kanske förkvävs lusten att läsa hos rätt många just genom lärarens eller lärarinnans partiskhet.
Slutligen bör den som undervisar para värdighet och allvar med förtrolighet och gott lynne. Detta är en svår konst och lyckas i allmänhet blott för få. Men ärligt försök kan krönas med framgång, även om naturen ligger emot. ”God vilja drar halva lasset.” Det underlättar undervisningen ofantligt mycket, om läraren förstår att göra sig på en gång respekterad och omtyckt. De unga vill ha någon, till vilken de både kan blicka upp och sluta sig med förtroende. En stel värdighet, som har till utanskrift: noli me taugere, kom mig inte nära, blir merendels till slut löjlig. Och barn upptäcker mycket fort en persons löjliga sidor. Men har skolbarnen upptäckt sådana hos en lärare eller lärarinna, så det snart slut med respekten, varförutan undervisningen sällan blir fruktbringande.
Det omtalades för några år sedan i tidningarna, att furst Bismarck vid en uppvaktning av någon tysk lärarförening i sitt svar på ordförandens tal bland annat yttrade: ”Far varligt med den pilten Absalon!” Härmed ville han lägga lärare och lärarinnor på hjärtat, att de bör handskas försiktigt med de barn, som är anförtrodda åt deras undervisning och ledning. Skolbarnen är unga plantor, som bör vårdas med ömhet och förstånd.
