Det är en historisk trossats att potatis först på 1720-talet blev bekant i Sverige genom Jonas Alströmers då gjorda odlingsförsök därmed vid Alingsås.
Verkliga förhållandet är emellertid, att potatisväxten redan strax efter mitten av 1600-talet odlades i Uppsala och vid Jakobsdal (Ulriksdal), ehuru den ej syns ha erhållit någon synnerlig spridning den tiden.
Likväl torde densamma ej ha varit alldeles obekant på andra håll, eftersom den upptas i ett svenskt arbete mot slutet av nämnda århundrade. År 1690 utgav nämligen överstelöjtnanten Åke Rålamb ett särdeles förtjänstfullt arbete med titeln ”Adelig öfning”, vilket skulle utgöra en encyklopedi av de kunskaper en adelsman borde äga. I 14:de delen därav, som har till överskrift ”Horticultura eller trädgårds rätta bruk här uti Swärige”, behandlas trädgårdsskötseln, och där beskrivs potatisodling på följande sätt:
”Tartufeler, Solanum tuberosum, läggs i jorden om våren uti något sandblandad jord, man bekommer av dem vackra blommor, de tas upp om hösten, ty de tål inte vinter, sätts i källaren, och om våren plantas de ut; är de djupt lagda i jorden, så kan de tåla vintern ute; man bryter sticklingarna på dem om sommaren några gånger, så ökar de sina äpplen.”
Någon synnerlig spridning vann emellertid ej potatisväxten i Sverige förrän på 1720-talet genom Alströmer, men framför allt efter pommerska kriget 1753–1762, då de återvändande soldaterna medförde stjälkknölar av potatis till plantering. Till potatisens spridning här hemma bidrog också, att en av överbefälhavarna i kriget, den utmärkte J. A. Lantingshausen, efter hemkomsten skrev en uppsats därom.
