Därute lyfter disen
sin tunna grå ridå,
och ifrån frontespisen
en flik syns av det blå.
På våta fönsterblecket
en duva kuttra hörs,
och genom gjutjärnsräcket
jag ser, hur vågen rörs.
Och morgonsolen lyser
på frostvitt makadam.
Den kala grenen hyser
de pigga sparvars glam.
Blott glam? … Kanhända sjunger
den skaran sorgesång
om köld, om brist och hunger,
om svältkur vinterlång…
Mot gatans läggning klappra
steg efter järnskodd klack:
det är en här av tappra,
som tågar till attack. –
För bröd den hären kämpar
i stenbrott och fabrik,
där dovt maskinbrus dämpar
vart skratt, vart smärtans skrik…
Nu lyfta sig gardiner
till halvs i bättre hus,
att se hur solen skiner
i sotröksdämpat ljus.
Men första morgonstrimma,
som tinat frostig gren,
den fick man ej förnimma
klar, som den var, och ren.
Allt tätare blir bruset,
allt fylles upp därav,
allt mera grått blir ljuset
och luften mera kvav:
nu har den vaknat, staden,
till idogt, nyttigt liv
och – uti promenaden –
till dådlöst tidsfördriv…
