På en järnvägslinje närheten av London hände för en tid sedan, att en ung dam gick in i en andra klass vagn i vilken strax därpå insteg en omkring trettio år gammal man, vars sinnesstämning syntes vara mycket upprörd. I kupén fanns endast dessa båda personer.
Så snart tåget kommit igång, reste mannen sig plötsligt, kastade ut sin nattsäck genom fönstret och ropade: ”Vagnen är alldeles för hårt lastad. Vi måste lätta den så mycket som möjligt!”
Han satte sig igen, men efter ett par minuter sprang han upp och skrek: ”Det är för tungt! Det är för tungt!”
Nattsäcken följdes nu av överrock, väst, halsduk och skor. Han satte sig och tycktes vara försjunken i djupt begrundande.
Plötsligt vände han sig mot den unga flickan, vars förskräckelse man lätt kan tänka sig, och sa: ”Fall på knä, miss, fall på knä! Vi ska be för hertigen av Glouchester!”
Den stackars förskrämda flickan lydde honom. Främlingen började genast en brinnande bön för hertigens av Glouchesters välfärd. Sedan följde en liknande för hertigen av St. Albans, hertigen av York, korteligen för alla hertigar som finns i Storbritannien och Irland. Därpå satte han sig igen.
Den unga damen tryckte sig mera död än levande upp i ett hörn av kupéen, ett byte för den djupaste förskräckelse.
Främlingen började snart att visa sig orolig. ”Det går inte an”, sa han, ”det är verkligen mycket för tungt – mycket för tungt. Tåget måste stoppas, det går inte längre. Vi måste lätta det. En av oss måste hoppa av. Jag har inte lust, men föreslår, att ni hoppar ut genom fönstret.”
Han gick tvärt fram mot flickan, som med darrande röst sa: ”Ack, min herre, vänta ett ögonblick. Vi har ännu inte bett för hertigen av Nothumberland!”
”Ni har rätt. Vi har glömt honom. Fall på knä och låt oss be för honom!”
De var ännu sysselsatta med att be, då tåget kom fram till en station. Den unga flickan föll avsvimmad i armarna på några vänner, vilka kom henne till mötes. Hennes ressällskap arresterades och igenkändes snart för att vara en galning som rymt från Hanvell.
