Det finns mycket folk, som aldrig prutar, utan betalar vad som begärs, vare sig det är billigt eller dyrt.
Man skulle kunna tro, att det närmast skulle vara de förmögna, för vilka pengar och pengars värde ha lite att betyda, som särskilt gick så till väga, men detta är långt ifrån fallet.
Sådana personer finnas i alla samhällsklasser.
Men bevekelsegrunderna kan vara olika: flathet, likgiltighet, oförstånd och brist på förmåga att bedöma en varas verkliga värde.
Sådana kunder är emellertid välkomna för köpmännen. De är lätta att behandla och det är av dem, köpmännen har sin bästa förtjänst.
Det ges emellertid en annan klass av människor, vilka verkligen förstår att bedöma en varas värde, vilka känner dagens pris på kuranta artiklar och därför inte utan vidare tar det första bästa som bjuds.
De är vanskligare att behandla, det krävs en viss försiktighet och ett tillitsväckande förordnande av varorna för att bli överens med dem.
Dock inger deras uppträdande alltid aktning hos den hederliga affärsmannen, som värderar att godheten av hans varor bedöms av förståndiga köpare, och även detta slags folk är därför gärna sett såsom köpare.
Ty om de än överväger och kasserar, innan de köper, och om de än bjuder underpris, så sker dock allt med förnuft, med en berättigad kritik, som inte låter sig avvisas.
Annorlunda är det emellertid med ett tredje slags folk, varpå vår tid inte lider någon brist.
Det är de, som absolut måste pruta, nödvändigt måste ha avslag på allting, oavsett om det är aldrig så billigt.
De betraktar den s.k. prutmånen som en dem tillkommande rätt, och får de inte prisnedsättning i större eller mindre grad, så är de av den bestämda meningen att de betalat för dyrt. Det kan vara många, som av ekonomisk hänsyn nödgas vända kronan flera gånger innan de lämnar henne ifrån sig, men detta är likväl inte tillräcklig undskyllan för en oförnuftig prutning.
Driven i tid och otid blir den en förnärmelse gentemot säljaren och det krävs nästan mera än mänskligt tålamod hos köpmannen och hans biträden, att i fråga om dessa kunder bevara hövlighet och artighet.
Vad som framkallat dessa förhållanden, vilka många köpare finner fullt i sin ordning, är konkurrensen och behovet av omsättning, till och med om detta sker utan spår av förtjänst, måhända med direkt förlust.
Det är därför prutningen är värst i de större städerna där man bort vägg i vägg med konkurrenten och där det gäller att inte släppa ut kunden, innan hans pengapung är så mycket lättad som möjligt.
Där måste all slags övertalning, knep och konstgrepp användas för att få handel i gång med starka prutare, och man berättar också att, när välkända sådana infinner sig, kan ett och annat utstuderat biträde vara så fiffigt att begära mer än vanligt pris för varan, blott för att ha något att dra på och därigenom lättare få handel till stånd.
De flesta större affärer har i regel fast pris och detta är självklart ett väsentligt stöd, till och med om det mångenstädes inte fullt konsekvent kan genomföras.
Men så borde det vara, ty den affärsman, som bragt det så långt, att ingen köpare försöker pruta, har otvivelaktigt befäst sin affär i allmänna förtroendet. Det lider inget tvivel, att det inte blott för köpare och säljare, utan också för den offentliga moralen betyder ett framsteg, om de osunda konkurrensförhållandena med prutning och underpris i görligaste mån inskränks.
