Och Pål ärvde gården av far och av mor
Och tyckte sig själv vara mäktig och stor.
Han var uti socknen den rikaste mannen
Och hånlog åt Per, den föraktade grannen.
När Pål förde vinglaset upp till sin mun,
Drack Per bara vatten ur närmaste brunn,
När Pål bar en rock, som var fodrad med siden,
Gick Per med en rock, som var urblekt av tiden.
En morgon fann Per det för klokast och bäst,
Att gå till sin granne och låna hans häst,
Ty åkern var redan för plöjningen mogen,
Det fattades bara en häst framför plogen.
Men Pål röt till Per i en högmodig ton:
”Gå bort med dig, ditt trasiga fattighushjon,
En odåga är du av rättaste halten
Och hamnar väl sist på försörjningsanstalten!”
Men Per han gick hem och tog spade och spett
Och fäktade sen i sitt anletes svett.
Han kröp uti åkern på händer och fötter
Och uppryckte ogräsets härjande rötter.
Fast tidigt han uppstod, han lade sig sent
Och var och en skärv, som han ärligt förtjänt,
Den lade han av, tills den växte till sedel,
Och Per var snart den, som ej saknade medel.
Och hustrun hon stödde sitt manliga stöd.
De åto tillsammans det svartaste bröd.
Och bättre mans mjukare vetebrödskaka
Den hade de båda ej råd till att smaka.
Men borta hos Paul var det ständigt kalas,
Där drack man sitt vin utur slipade glas.
Men ladorna stod där liksom förgätna,
Och borta på åkern fick ogräset tätna.
Och Påls kapital ville ej räcka till,
Det smälte ihop liksom snön i april.
Snart började allmänt i bygden förtäljas,
Att gården, som ägdes av Pål, skulle säljas.
Ty själv stod han nu på sin undergångs brant.
Han ägde i kassan ej längre en slant,
Och som han i arbetet saknade vana,
Han började vandra en tiggares bana.
Hans gård blev nu såld, och vem köpte den, vem?
Jo, den köpte Per, som där uppslog sitt hem.
Där levde han nöjd med sin lyckliga maka
Och njöt nu den vila, han förr måst försaka.
På gården där Pål blivit bragd till ruin,
Där fyllde nu Per sina penningaskrin.
Och orsaken därtill är lätt att förklara,
Ty Pål kunde slösa och Per kunde spara.
