Där stod uti en blomstergård
en ros så röd
som himmelen, då sol’n där strör
sin purpurglöd.
Och nära den sköt blygsamt opp
en eternell.
Den var så vit som evig snö
på skyhögt fjäll.
De växte där i sommarns da’r,
då solen log,
och vinden viskande och mild
bland löven drog.
En flicka kom och såg dem så
i fägring stå,
och hennes liljevita hand
bröt rosen då.
”Dig vill jag fästa vid hans bröst,
du ros så röd.
Utav din färg han ana skall
min kärleks glöd.”
Men eternellen hörde då
vad flickan sad’.
Till hennes unga hjärta gick,
vad blomman kvad.
”När dagens drott på gyllne vagn
från fästet far,
då finns av rosen intet mer
än törnet kvar.
Då skall kanhända av din vän
du bliva glömd,
och vissna liksom rosen bort
din sällhet, drömd.
Men fäster du invid hans bröst
en eternell,
då skall han troget minnas dig
till livets kväll.”
