Vi människobarn äro narrar och dårar,
men tro oss så kloka, ändå!
Vår väg genom livet, i löjen, i tårar
som blindbockar alla vi gå!
En gång uppå tusen i bindeln vi rycka,
då mörkret och lögnen för häftigt oss trycka,
då brista vi ut i ett vredgat skri:
Säg oss sanningen!
När kungar och kejsare leka med orden
om fred mellan riken och folk,
då tro vi så gärna att friden på jorden
nu äntligt fått makten till tolk.
Men knappt ha de hycklande orden förklingat,
förrn krigsguden åter sin fackla har svingat,
då brista vi ut i ett vredgat skri:
Säg oss sanningen!
Man pressar oss hårdhänt med skatterna tunga,
vi tiga och taga emot
Fast bördan oss trycker, båd’ gamla och unga,
vi bära den tyst utan knot.
Men se vi, hur guldet i ödslande handen
förrinner så fruktlöst som vattnet i sanden,
då brista vi ut i ett vredgat skri:
Säg oss sanningen!
Man lovar ett folk – såsom intet så troget –
”sin medborgarrätt skall det få!”
Man lovar ett folk – såsom intet så moget –
och sviker det ständigt ändå!
Vad menen I, herrar? Säg, gycklen I bara?
Se upp då, för vårflodens brusande fara!
Säg, hör Ni ej tusenstämmigt skri:
Säg oss sanningen?
Det ropet nu höres kring berg och kring dalar.
En aning till folket har nått –
som sliter och släpar och alltid betalar –
att intet för släpet det fått!
Och alla de mödosamt sparda miljoner
ej ge oss vår trygghet – blott granna galoner.
Hur länge skola vi ropa då, vi:
Säg oss sanningen?
Hur länge, I herrar, i gyllene rockar,
säg, tron I vårt tålamod når?
Hur länge står folket och nickar och bockar
och låter sig klippas som får?
En dag kanske kommer – den varslar sig redan! –
Då stå eller falla det gäller. Vad sedan?
Då hålla vi räfst med Ert fögderi?
Det är sanningen!
