Schackspelet leder sin upprinnelse från Asien, där det uppfanns långt före Kristi födelse.
Först genom araberna kom det till Italien och Spanien, och först genom korsfararna fick det allmän utbredning i Europa.
Mot slutet av 1400-talet började man uppteckna resultaten av studier över de mångfaldiga kombinationer, vilka spelet kunde föranleda.
Sedan schackspelet efter 30-åriga kriget och ända till mitten av 1700-talet varit ur mod överallt i Europa, kom det omkring 1750 åter till heders genom Philidor och Ercole del Rio, vilka bildade varsin skola i Frankrike och Italien.
I början av innevarande århundrade trädde engelsmännen i förgrunden. År 1851 öppnades i London den första stora internationella schacktävlingen.
I senare tid har tyskarna så väl teoretiskt försökt att ge detta spel en vetenskaplig rang som ock inlagt de största förtjänster om schackspelets praktiska utveckling.
Särskilt har man i vår tid ägnat synnerligt intresse åt den numera i otrolig grad uppdrivna konsten att lösa s.k. schackuppgifter eller schackproblem, d.v.s. konsten att från en viss på förhand bestämd spelställning göra matt i vissa bestämda drag, med en viss pjäs eller dylikt.
I Stockholm bildades 1849 Stockholms äldre schacksällskap, som ägde bestånd till 1860. År 1866 bildades i Stockholm ett nytt schacksällskap, vilket ännu äger bestånd. Den som schackspelare mest framstående bland dess ledamöter har varit J.G. Schultz, vilken inlade stor förtjänst om detta spel. Även i flera landsortsstäder, såsom Göteborg, Malmö, Östersund, Uppsala m.fl., har schacksällskap bildats.
