Den kulna kvällen var kommen ren,
Och lampan spridde sitt matta sken;
Du satt så tyst över boken böjd,
Som fanns ej ljuvare fröjd.
Då kom din älskling och smekte dig
Och strödde ljus på din levnads stig,
Hon kom så ljuvlig, så huld, så blid,
Att hjärtat gladdes därvid.
Men du, du sade: jag har ej tid,
Gå bort och stör inte mer min frid!
Och åter ensam i dyster natt
Du vid ditt arbete satt.
Så tyst och lugnt gick hon bort din vän,
Och aldrig kommer hon mer igen.
Nu är du ensam, så tomt och kallt
Och tungt och ödsligt är allt.
Den första frosten din blomma tog,
Hon föll i höstnattens köld och dog.
Nu vittnar endast en grönklädd grav
Var all din sällhet blev av.
För lumpen ävlan i livets strid
Stöt icke från dig en vän så blid,
Slå icke bort vad som ljust och milt
En fröjd för hjärtat har spillt!
Ty kallt som is för din själ skall stå
Vart ord, som vredgad du fällde då,
Och minnet dröjer i hjärtat kvar,
Som sorg från hänsvunna dar.
