Seden att begagna näsduk härstammar från ett land som annars just inte utmärker sig för någon renlighet, nämligen Italien.
Den store romerske kejsaren Fredrik II, som regerade 1215-1250 och livligt intresserade sig för allt framåtskridande försökte även befordra begagnandet av näsduk, som man kan finna av ett brev från honom till en av hans godsförvaltare på Sicilien, vari han befaller denne att ge flickorna och barnen duos fallelos de panno lineo, vilket på ren svenska betyder: två näsdukar.
Men ännu i femtonde århundradet fortsatte man även inom den fina världen att putsa näsan med det naturliga hjälpmedel man hade i sina fingrar, och för denna “vidriga osnygghets” äntliga avskaffande har man att tacka den store lärde, som då var tongivande för hela det bildade Europa, nämligen Erasmus av Rotterdam.
I en “anvisning till anständigt uppförande”, tillägnad fursten av Burgund, skriver han på tal om detta: “Tionde frågan: Hur ska näsan med tillbehör skötas? Svar: Snyggt, så att hon inte ser ut som en otvättad gryta. Elfte frågan: Är det anständigt att putsa näsan med armen eller rockskörtet? Svar: Nej, hon ska putsas med snytduken. Men står det någon person i närheten, så ska du artigt vända dig bort när du putsar henne”.
Namnet “snytduken” byttes snart ut mot nuvarande benämningen “näsduken”. Dock förekommer ännu på sina ställen bland bondebefolkningen i Schweiz benämningen “nästrasan”. Hos de fina fransmännen verkar näsduken inte synnerligen fort ha vunnit insteg, om man får döma efter att ännu idag när fransmännen talar om vad vi kallar den gamla goda tiden, så begagnar de det osnygga uttrycket: “på den tiden, när man torkade näsan med ärmen.”
