En norsk man, som vistats mycket på resor och ofta bor på härbärgen för resande, förlorade för ett par veckor sedan i Haugesund sina stövlar och ett par byxor.
Till gästgivargården, där han hade nattkvarter, hade under nattens lopp kommit ännu en resande, som fick sin säng i samma rum. Men på morgonen hade främlingen redan givit sig i väg och hade medtagit även sin rumskamrats pantalonger och fotbeklädnad.
Men en tid därefter slumpade det sig inte bättre, än att den bestulne kom till Stavanger och där på ett hotell fick sin plats anvisad i ett rum, där en annan resande låg och snarkade.
På sängkanten låg den sovandes kläder, och bland dem upptäcker vår resande sina förlorade byxor och i en vrå vid sängen stövlarna. Vår resande tog sina kläder till sig och stack dem långt under sängen, och sålunda förberedd ville han bida morgonen, då ”skälmen skulle få sin beskärda del”.
Men då man ska vakna, bör man inte ligga i en varm säng, ty sömnen lägger sin mjuka hand över en, och så vet man ingenting, förrän man vaknar.
Och så gick det även vår man: han somnade ljuvligt in, och då han vaknade, fanns det ingen i sängen mittemot.
Lång i synen kröp han ut ur sängen och undersökte saken närmare, men det var ingen angenäm upptäckt han gjorde: hans nya byxor och stövlar var försvunna, och då han skulle ta det han gömt under sängen, fanns det ingenting där heller.
Men på bordet låg en papperslapp, på vilken stod:
”Du ska aldrig lita på att en man, som snarkar, sover. Men eftersom du var snäll och inte ställde till oväsen, då du återsåg dina byxor, tar jag inte dina pengar. Du finner din portmonnä på kakelugnen, och pengarna ligger i. Du ville, att jag skulle gå utan byxor idag, nu kan du själv försöka. Adjö!”
