En författare i en amerikansk tidning yttrar följande beaktansvärda ord:
Jag tror på skolor, där gossar får lära sig hantverk. Ryske tsaren Peter den store lämnade sin tron för att lära sig skeppsbyggeri, och det var början till hans storhet.
Jag kände en ung man som var fattig, men kvick och läraktig, och en vän skickade honom till en skola i Norra staterna, där han stannade i två år och kom sedan tillbaka såsom gruvingenjör och brobyggare. I fjor gjorde han upp ritning och byggde en bomullsfabrik och erhöll en hög lön.
Hur många skolgossar finns det hos oss, som kan säga vad slags timmer som kan bära den tyngsta bördan eller varför man tar vit ek till ena delen av en waggon och ask till en annan eller vilket slags timmer som bibehåller sig bäst i vatten och vilket slag som bibehåller sig bäst ovan vatten?
Hur många kan skilja sandsten från kalksten och hur många vet hur stål tillverkas?
Det är kraft i verklig kunskap, men kunskap får inte gossen förrän han behöver den, och det sorgliga är att skolgossar så litet behöver den. De har för mycket att läsa, de läser bittida och sent och har inte tid till någonting annat. Man kan ha större förhoppningar på en dum pojke, som vill lära sig något, än på ett snille, ty snillet tycker sig veta allting förut.
Det är de noggranna iakttagarna, vilka blir mänsklighetens välgörare.
