Slaget vid Mars la Tour var till ända. Fransmännen vek på alla punkter. Ännu höll dock en ringa skara kyrassiärer stånd i en by, varför en skvadron av sachsiska gardesrytteriet fick order att driva bort densamma. Ett ögonblick därefter sprängde ryttmästaren fram i spetsen för skvadronen genom byns huvudgata. Men snart befanns denna spärrad av sönderskjutna vagnar, ett par döda hästar, sönderslaget husgeråd o.s.v. och mitt i denna barrikad lekte en liten fyraårig gosse utan att förstå eller ana den fara som närmade sig.
Ryttmästaren, som red ett stycke framför skvadronen, märkte emellertid gossen. Att stanna skvadronen, som följde honom tätt i hälarna i galopp, hann han inte. Han sporrade därför hästen över barrikaden och böjde sig i förbifarten så långt ner åt sidan att han kunde gripa fatt i barnet och svinga det upp i sadeln. Han lyckades. Några få sekunder innan de främsta hästarna i skvadronen skulle trampat ner den lille fransmannen under sina hovar, lutade denne sitt huvud mot ryttmästarens bröst. Ett kraftigt hurra från skvadronen gav tillkänna att manskapet till fullo uppfattat och beundrat bragden.
Men det gavs inte tid att länge tänka på detta. Framåt gick det i sträckt galopp. Ryttmästaren syntes alltjämt i spetsen, med sin vänstra arm om barnets midja och sabeln i högra handen. Så kom plötsligt sammanstötningen. Revolvrarna brann av. Sabelhuggen föll tungt härs och tvärs. Det varade blott en kort stund. Fransmännen var underlägsna och måste vika, och snart hade de lämnat byn i fiendens våld.
Den sachsiska skvadronen gjorde halt på fältet och ryttmästaren böjde sig ner för att betrakta barnet som han hela tiden hållit stadigt tryckt intill sig. Vem beskriver väl hans känslor då han fann det lilla ansiktet dödsblekt. Gossen, som låg död i hans armar med en revolverkula i bröstet, hade skyddat honom som en sköld i striden och frälst hans eget liv.
