Den ytliga känsla som i det dagliga livet går under namn av vänskap har föga eller intet gemensamt med den sanna vänskapens väsen. Dess liv blir också vanligen ett dagsländeliv. ”Vänner” kommer i dussintal. Men den sanna vänskapen, vars mission är att förbinda hjärtan – hur djupt sitter den inte! Den framdrar det finaste och ädlaste i den mänskliga naturen: självförgätenheten, oegennyttan och hängivenheten, och hindrar själviskheten att skjuta alltför stark fart.
Det har sagts – naturligtvis av en man! – att vänskap mellan män är av mera värdefull art än vänskap mellan kvinnor. Och jag vill inte bestrida att så ofta är förhållandet. Och vad skulle då orsaken därtill vara? Otvivelaktig den kvinnliga naturens benägenhet att lägga vikt vid småsaker. Jag tror att männen är tillfreds blott de i ett eller ett par stycken – de för dem väsentliga – kommer överens, för övrigt har var och en sina åsikter och tycken, varandras fel överser de med och kommer på det viset märkvärdigt fort tillrätta med varandra.
Men kvinnorna! De pejlar varandras själar med röntgenstrålar, utforskar varandras tankar och intressen med en detektivs skarpsinne, och uppdagas det då till äventyrs att deras åsikter i någon sak går olika vägar, så känner de sig strax djupt besvikna och anser det vara en naturnödvändighet att skiljas. Den kvinnliga naturen är inte så stort anlagd som den manliga, den behärskas alltför mycket av småsinne och – ja, det kan inte hjälpas det måste fram – falskhet.
Mannen hycklar aldrig känslor som han inte äger, men kvinnan ger ofta, mycket ofta judaskyssar. Hon öder ej sällan vänskapsbetygelser på en väninna som hon kanske i hjärtat avskyr, för att nu inte tala om ”det oskyldiga” förtalet. I alla händelser är det inte utan skäl männen stundom med ohöljd ironi illustrerar det svaga könets uppfattning av vänskapen med berättelsen om backfischen som, då hon tillfrågades om hon skaffat sig några väninnor i skolan, svarade: ”Ja, jag har en, men henne kan jag inte tåla!”
Dock vore det högeligen orättvist att sådär utan vidare skära alla kvinnor över en kam. Berörda påstående gäller alls inte som regel. Det finns en mängd kvinnor som i trofast och hängiven vänskap är vida överlägsna männen, vilkas inneboende själviskhet aldrig fullt förnekar sig. Ty den största förmågan till uppoffringar skall alltid bli funnen inom kvinnans kön, och när hon blott får förstånd till att frånskilja slagget, kommer karaktärens guld inte att ge mannens efter i renhet.
Den vackraste formen av vänskap tycks mig vara den kamratliga tillgivenhet som knyter en ung man och en ung kvinna till varandra. Men en dylik vänskap måste, för att bli av verkligt djup karaktär, grundläggas redan under lekens och läxläsningens dagar, och är följaktligen ännu en mycket sällsynt företeelse. Men jag tror att det kommer att bli annorlunda i framtiden, då samskolorna, vilkas höga idé är att närma den manliga och kvinnliga ungdomen, vuxit i antal. Ty gossens sublima förakt för allt vad ”töser” heter har svårt att finna näring under det närmare umgänge, vari lek- och lektionstimmarna förenar honom med den kvinnliga kamraten, då han upptäcker att en flicka kan vara likaså god som någon pojke både å huvudets och karaktärens vägnar. Hon är inte så stark som en pojke – och detta kan ju stundom vara en fördel – mera vekhjärtad och kanske inte så duktig i logiken, men hon reder sig bra i historiens och geografins labyrinter och förstår att uppskatta ett gott skämt lika bra som någonsin en manlig kamrat. Han lär sig allt mera betrakta och behandla henne som en förnuftig varelse och inte som en leksak, som ständigt har ett trängande behov av att bli fjäsad och kurtiserad och ej är mäktig någon allvarligare tanke.
Den uppväxande flickan å andra sidan skall få en inblick i det manliga, för henne ofta gåtfulla väsendet, utvidga sin begränsade synkrets efter hans och tillägna sig hans större vyer. På detta sätt skall hon också idealisera vänskapens begrepp och rätt uppskatta denna upphöjda känsla, vars grundelement är trofasthet och oegennytta.
Men till dess måste vi under tystnad svälja det beska piller som männen, i djupt medvetande om sin egen syndfrihet, finner för gott att esomoftast ge oss till livs med den sarkastiska anmärkningen: ”Att lova varandra evig trohet idag och skiljas imorgon – det är vad fruntimmer kallar vänskap!”
O, du manliga förträfflighet!
