O, människa säg, varför dömer du,
Då du en vilsen ser?
Om lyckan mot dig strålar nu,
Om glädjen mot dig ler,
Så vet, att glädjen bytas kan
I sorg, helt snart, en dag,
Och fast nu lyckan hägrar grann,
Kan snart dess glans bli svag.
Du ser en man på gatan där,
I lumpor är han klädd,
“Som man är klädd” – han nu sig lär –
“Så blir man också hädd”.
En slant då giv, och du ska se,
Hur vänligt blicken ler,
Din godhet gör, att han kan le,
Vad vill till lön du mer?
En man till fängelse blev dömd,
Han stal i brist på bröd.
Han blev av alla vänner glömd,
Sen rikedom bytts i nöd,
Men när han släpps ur fängelse,
Och livet syns så armt,
Kan, fastän mången ropar ve,
Hans hjärta klappa varmt.
Gå alltid modigt fram din väg
Och trotsa stormens gny!
Rent ut ditt hjärtas mening säg.
Förtryck och våld, dem sky.
Och lindra sorgen, var du kan,
Och torka smärtans tår.
Stöd den, som stapplande du fann.
En gång din lön du får.
