Med visshet vet man ännu ingenting härom; man rör sig vid förklaringen av frågan på gissningarnas och hypotesernas område.
Om å ena sidan håret enligt naturens ordning vitnar på äldre dagar, så är det å den andra ett dagligen upprepat faktum att få se grått hår snart sagt vid vilken ålder som helst. Det vackraste svarta hår kan på en enda natt vara alldeles vitt.
Att fenomenet vid framskriden ålder för sin uppkomst har att tacka bristande näring, ävensom att en rubbning i det inflytande, nervsystemet utövar, måste tas med i räkningen, är väl att anta såsom förklaringsgrunder.
Det svarta hårstrået erhåller sin färg av en grågrön, det röda av en röd och det vita av en ofärgad, oljaktig vätska. De mineraliska ämnen, vilka ingår i hårets sammansättning, är järn- och manganoxid, fosforsyrad och kolsyrad kalk samt en stor mängd kiselsyra. Det vita håret innehåller dessutom mycket fosforsyrad magnesia.
Enligt Lehmann grånar håret genom luftens inträngande däri. Antagligen är i själva verket, att jämte färgämnet gaser finns i de tegellagda celler, genom vilkas successiva anhopning över varandra hårstrået tillväxer. Om nu av en eller annan orsak den oljartade vätskan, som genomtränger cellerna, inte mer kan uppstiga till hårstråets spets, så intas dess plats av luft, och håret vitnar.
Av stor vikt är således att hindra avdunstningen av omförmälda vätska genom att hålla håret fuktigt. Härav framgår fördelen av pomada. Ju mer åren tilltar och de yttersta cellerna förlorar sin livskraft och blir torra, dess mer förvandlas hårfärgen till vit.
Men denna förvandling kan försiggå även i ungdomen och hastigt nog vid varje tidpunkt av vårt liv. Alla vet vi, hur drottning Marie Antoinette på en enda natt blev vithårig.
Enligt doktor Topinard, professor vid école d’anthropologie, har vi att göra med ett nervlidande i de av hudens muskelfibrer, vilka omger hårroten, kanske även med kärlapparaten, som underhåller på samma gång de unga hårcellerna och de vätskor, som fuktar desamma.
En häftig sinnesrörelse kan mycket väl vara en av orsakerna, men är ej ensamt verkande.
Håret uttorkar hastigt, och luften intränger i vätskans ställe ut i de fria hårändarna; från detta ögonblick modifierar luften den ursprungliga färgen, förändrar dess nyans eller förvandlar det i fullkomligt vitt. Nervinflytandet varar längre eller kortare tid, eller också blir det bestående.
För att ådagalägga den inverkan, som de nervösa fenomenen utövar, anföres i Virchows Arkiv ett ganska egendomligt fall, som blivit observerat av doktor Reinhardt. Subjektet i fråga var en med fallandesot behäftad idiot om 13 år, som under 2 års tid vårdades på Dalfordts asyl vid Berlin. Kort efter hennes inträde på asylet anmärktes, att håret, som var ganska tjockt och yvigt, tid efter annan skiftade färg och från gult övergick till mörkrött samt slutligen svart. Färgförändringen började i hårändarna och var fullbordad på 2 à 3 dagar. Varje sådan färgförändring varade åtminstone 1 vecka. Vanligen uppträdde den i samma ögonblick som de epileptiska anfallen inställde sig. Den mörka hårfärgens uppkomst inföll under retningsperioden, den ljusa under det därpå följande stadiet av nedstämt sinnestillstånd. Huvudsvålen var under den senare tidrymden alltid torr, således samtidigt därmed att håret övergick till ljus färg.
Det är på grund av dessa observationer, som man anser sig ha rättighet att påstå, att nervsystemet måste spela en viktig roll vid hårets avfärgning under tidigare levnadsåldrar. Alla nervösa eller sjukliga individer grånar i allmänhet tidigt, särdeles om därjämte mycket nervkraft förspills vare sig genom långvarigt vakande eller mycket tankeansträngning. Hos sådana personer är alltså sekretionen i hårrötterna förminskad, varigenom den tillbörliga näringen fattas, och avfärgningen såsom en given följd inställer sig.
Det vita håret är således ingalunda något absolut tecken på ålderdom, det är ett symptom, tydande på en sjuklig orsak, som man ej gör rätt i att ringakta.
