Hejsan! nu så är det vår igen,
sippor finns i “långa banor”.
Nu jag giver både den och den
uti snö och is och kanor.
Skogen står i vårlig dräkt så skön,
sol och ljus och fågelkvitter
och en jord, som gör sig åter grön
önska mera den som gitter.
Hus i varje buske nu kan fås
bostad där man inte fryser
om inte “buskablyg” man är, förstås,
och inte stora anspråk hyser.
Snart så blir det “surr” i varje vrå
utav broms och “tocke dera”.
Redan i går en fjäril eller två
såg jag fladdra, vid min ära.
Bäcken kilar ned med långa skutt
utför bergets branta sida.
Säg, vart gäller kosan, lilleputt?
“Ut till havet, stora, vida.”
Högt på himlens klara, blåa höjd,
varm och ljuvlig vårsol sitter.
Överallt är glädje, lust och fröjd,
överallt av liv det spritter.
Själv så underbar och glad och säll
känner jag mig nu för tiden;
tänk – jag ber om ursäkt – mitt flanell
tog jag av mig här förliden.
