Bland andra vurmar som upptar alla tankar och funderingar hos vår tids människor är vegetarianismen. Människan är nämligen enligt “naturen” bestämd att förtära växtämnen och därför är det lika skadligt som orätt att äta kött. Ja, till och med andra produkter som kommer från djuren, till exempel mjölk, smör, ägg.
Trots att det tycks föga behövligt att spilla några ord på en sådan orimlig åsikt, vill vi dock ägna den någon liten uppmärksamhet, då man sedan en längre tid i Tyskland genomfört undersökningar för utrönande av vegetabiliska och animaliska näringsämnens olika värdehalt.
Professor Hofman gav under en vecka sin tjänare 1.000 gram potatis, 207 gram ärtor och 40 gram bröd till föda. På sex dagar var av dessa näringsämnen 356 gram fast substans smälta och 116 gram förblev osmälta; 38,7 gram kväveämnen var smälta och 44,7 osmälta; 263,8 fettämnen smälta och 28,2 inte smälta. Dessutom blev vid detta experiment inte ens hälften av samtliga äggviteämnena smält. Under fem dagar fick samme man 300 gram magert oxkött, 126 gram rent fett, 40 gram mjöl och smör. Resultatet blev att av fasta ämnen var 221,8 gram smälta och 33,6 osmälta; av äggviteämnen 73 gram smälta och 16,9 osmälta; av fettämnen 124,1 gram smälta och 4,9 osmälta. Sålunda visade sig den animaliska näringen lättare kunna smältas än den vegetabiliska. Den blev tillika också billigare.
Rubner förtärde dagligen så mycket som 1.435 gram kött, en stor kvantitet, och dock smältes samtliga äggviteämnen med undantag av 2,5 procent, då han levde av 21 ägg om dagen blev endast 2,9 av äggviteämnena osmälta. Elügge, som experimenterade på sig själv, iakttog att då han om dagen förtärde 500 gram kött, 150 gram vetebröd och 68 gram smör absorberades 94 procent av de kvävehaltiga ämnena och 95 procent av fettämnena; förtärde han däremot huvudsakligen vegetabilisk näring blev av de förstnämnda ämnena endast 85,3 och av de senare 88,7 procent absorberade.
“Om också”, skriver professor Virchow, “en eskimå ger ett exempel på det faktum att liv och hälsa uppehålls endast genom kvävehaltiga ämnen, under det att en hindu uteslutande kan leva på kolhaltiga ämnen, betygar dock historien att de folk som njutit en blandad näring nått den högsta utvecklingen. Vi som är barn av en tempererad zon, har inte att bestämma huruvida vi ska efterlikna bebyggare av pol- eller tropikregionerna, utan mer i vilken proportion vi ska njuta av de olika slagen näring.”
Doktor Wald berättar från ett fängelse i Waldenburg följande: Läget var inte osunt, för trots att koleran 1852 rasade i Waldenburg och tio procent av stadens befolkning dog, blev dock garnisonen och fångarna skonade. Bland dessa senare började dock en annan sjukdom söka sina offer. Under det att från 1843 till år 1851 i medeltal endast 15 fångar dog om året eller 48 på tusendet, dog 1852 380, år 1853 331 och år 1854 254 – allt av 1.000 fångar.
Dessa dödsfall var i allmänhet förorsakade av vattusot, skörbjugg och diarré. Vid undersökning befanns anledningen till denna förfärliga dödlighet vara följande: potatisskörden i nejden hade slagit fel och fängelsedirektionen hade trott sig kunna ersätta potatisen med skidfrukter och rågbröd i riklig mängd. Sjukdomarna och dödligheten bland fångarna tilltog emellertid om man trodde sig kunna öka rationerna av skidfrukter. År 1854 fick fångarna därför bönor fem gånger i veckan, men dödligheten steg då ytterligare. “Nattblindhet” inträdde, såsom man förut iakttagit ha framkallats av liknande orsaker. Så snart skymning infallit blev fångarna stenblinda och måste bokstavligen ledas tillbaka till sina celler. Doktor Wald förändrade matordningen, lät fångarna få mjölk, kaffe och vetebröd samt kött, och dödligheten var snart återigen normal.
Vegetarianismen är sålunda en åsikt som uppträder inte enbart mot vad sunt förnuft och erfarenhet, utan även vetenskapen, ger vid handen. Vad den gjort är dock att den riktat forskningen på undersökningar som är viktiga för människans materiella tillvaro, vilkas framgång och resultat ligger i den berömde vetenskapsmannen Virchows ovan anförda yttrande.
