Ära har skalden, som värdefullt skriver,
Ära har hjälten med segerrikt svärd,
Ära ock den, som oss lagarna giver,
Ära, en väldig – och ära en lärd. –
Men sådan ära, hur högt den må gå,
Blir ej den främsta, den högsta ändå.
Nej! vill du veta en skönare ära,
Ära, som även ger glans åt vår grav,
Äran man alltid välsignad kan bära,
Äran, den sannaste världen vet av: –
”Arbetets ära” – så kallar man den,
Den är, bland alla, den ädlaste än.
Ljus till det sinne som skuggorna höljde,
Färg till de kinder som nöden förblekt,
Lugn till det hjärta bekymrena följde,
Ära åt den, varmed lasterna lekt:
Detta den lön, som med arbetet vinns,
Detta, en ära, ej renare finns.
Lunderna hägnas och tegarna plöjas,
Präktiga byar vid vägarna stå,
Klipporna sprängas och skogarna röjas,
Ångarna ila bland böljorna blå! –
Hell denna strävan för mänskornas väl!
Hell denna ära! – för krafter och själ.
