Att ”fria efter annons” är visserligen rätt modernt nu för tiden, men de flesta tycker nog dock ännu, att det sättet att söka sig en maka eller make är lite kusligt, särskilt ur den synpunkten att kontrahenterna inte får lära känna varandra riktigt, innan de börjar äktenskapsunderhandlingarna.
I den gamla goda tiden gick det dock vida friskare till i det fallet, i det att det var mycket vanligt, att en man gifte sig med en kvinna, som han inte kände.
Som ett bevis därpå kan anföras, hur det gick till, när biskop Jesper Svedberg trädde i brudstol med sin andra hustru, en köpmansänka för Köping. Den ädle biskopen berättar själv härom:
”Jag var aldrig tillför innan bekant med henne (hustrun), visste mig också aldrig ha sett henne eller om hon var till en gång. Blev oförmodligen underrättad om hennes gudfruktighet, fromhet, frikostighet emot de fattiga och att hon var välmående, såg väl ut och var en snäll hushållerska och hade inga barn. Summa: en sådan stod mig väl an. Jag skriver till henne och upptäcker mina tankar. Hon samtycker till min begäran.
Två dagar före bröllopet kommer jag till Stockholm, dit hon också efter tre dagar förut, efter avtal, kommen var. Jag förs in allena i en kammare, där hon allena före mig satt, men jag visste inte, kunde också inte tänka, att det var hon, ty ingen sa mig det. Jag satte mig ned vid henne. Vi talades länge vid: jag vid henne såsom med en annan helt främmande eller någon av hennes sällskap om allehanda saker.
Tills hon äntligen frågar:
– Vad tycker professorn om vår handel?
Jag svarar:
– Vad skulle det vara för handel?
– Den han har skrivit till mig om?
– Vad har jag skrivit till henne om? Det vet jag inte.
– Ska vi inte, sa hon, imorgon vara brudfolk?
– Är hon densamma? sade jag.
Och så bekräftade vi vår vänskap med handslag och kärligt famntag.”
