Hur få är inte de som kan tala väl utan att monopolisera samtalet, som i sin tur kan lyssna uppmärksamt, som äger förmågan att dra den av naturen tyste och tillbakadragne in i samspråket och som vet att välja lämpliga samtalsämnen vid varje tillfälle.
En person som ofta vistas i sällskap och är en smula människokännare får snart upp ögonen för “den tyste”, den som sitter i en vrå för sig själv och anses vara en tråkig karl, fastän han i själva verket är den bästa konversatören av alla och har det bästa huvudet, men som det fordras en särskild konst att rycka med i ett samtal. Och denna förmåga har endast få.
Många värdar och värdinnor har begått dödssynder mot denne “tyste” man och därmed även mot det övriga sällskapet. Många intressanta och vältaliga personer fordrar med nödvändighet ett sympatiskt auditorium för att kunna utveckla sina sällskapstalanger.
En mycket svår konst är väljandet av samtalsämnen, och många lär sig aldrig denna. Men ingen gör dock i sällskap så mycket inte bara negativt utan även positivt ont som “konversationsbrytarna”. Dessa kan aldrig hålla sin uppmärksamhet fäst en längre stund på samma sak. När därför ett intressant ämne tagits upp av en medlem av sällskapet, säger en av dessa olycksfåglar att det påminner honom om något annat – och så är samtalet ohjälpligt förstört.
Men är det en svår konst att konversera väl, så är det en ännu större att tiga väl och att veta när man bör tiga. Ibland uppstår dock även en dyster stämning, som med ens låser munnen på de bästa vänner och gör det omöjligt för dem att få igång ett samtal. Då är en stor lycka eller olycka nära.
