Förr i världen köpte folk helst solida varor. De såg inte på styvern utan på varaktigheten. Nu har bladet vänt sig och den stora mängden vill i våra dagar framförallt ha mycket för litet pengar. Högfärden, som väckte stora behov även i de lägre lagren av befolkningen, och kärlek till onyttig lyx främjade fabrikationen av underhaltiga artiklar.
En härlig tid inbröt för basarerna. Först uppkom sådana i vilka varje vara såldes för 50 öre. I början arbetade de visserligen med sina svårigheter, men snart hade de brutit sig väg. Så uppstod 1:50-basarer; de gjorde naturligtvis inte så goda affärer, hade inte så stor omsättning; publiken ville köpa billigare.
Femtio-öres-basarerna utvecklades, deras lager, förråd, sortiment blev allt större. Men nu uppstod för dem obehagliga efterföljare: tjugofem-öres-basarerna kom till världen, i vilka nästan allt som i de förra fanns till salu för 50 öre, erhölls för 25. Naturligtvis var det betydligt sämre. Men folk köpte, köpte i massa och de dyrare basarernas avsättning gick något tillbaka.
Nu har vi tio-öres-basarer, utställningar och magasin, i vilka allt möjligt från fickkammar och kråsnålar till kökskärl finns till salu för en tioöring.
Människorna trängs i dessa försäljningslokaler, lockade av det billiga priset. Vad kostar nu, frågar vi, varorna? Hur mycket kommer på fabrikantens andel, hur mycket på leverantören, hur mycket på arbetaren?
Tio-öres, tjugofem- och femtio-öres-basarer ges det nu överallt; jag har träffat dem i Malmö, Stockholm, Köpenhamn, Berlin, Paris – korteligen överallt. Ofta, mycket ofta, måste kunden förundra sig över vad allt som bjuds. Jag vet det av egen erfarenhet, ty jag har ofta besökt slika lokaler.
Sortimentet, lagret blir större dag för dag. Där ligger alla möjliga saker, allehanda lyx- och nödvändighetsartiklar, och publiken strömmar till och köper det. Jag betonar ordet strömmar. Den som inte tror på den raska omsättningen, han må fråga leverantörerna till dessa basarer, eller må han uppehålla sig en timma i en sådan basar, som jag har gjort, och han skall finna sanningen härav. Billigheten är ju, gunås, tidens lösen. Den stora publikens smak i våra dagar är bekant: de vill komma över sina förnödenheter för en spottstyver, men fordrar också att de är bra – åtminstone vad utseendet beträffar. Om den stora mängden någonsin visar sin brist på omdöme och urskillning, så är det härvidlag. Hundra – ja, tusentals industriidkare har haft tillfälle att erfara detta, men hundra och tusentals industriidkare har också begagnat sig av tillfället att föra sin avnämare allt längre på avvägar, under det att de tror sig tillgodose sina egna intressen. Svårligen torde det ges en större villfarelse än denna, ty var och en som har någon insikt i dylika förhållanden, måste för länge sedan ha förstått att den moderna industrin genom att förbilliga och försämra sina produkter ger sig själv dråpslaget och inte ens gagnar förbrukarna. Om man noga ville pröva förhållandena, skulle man inse att det inte är alltför svårt att åter leda avnämarna in på rätta vägen. Måhända är detta arbete inte svårare än det en gång var att vänja de köplystna vid de billiga artiklarna. På de senaste åren, samtidigt med konstindustrins höjande, har intresset för goda, solida varor åter vaknat och det finns redan rätt mycket folk som inte ser så mycket på tioöringen när de ska förskaffa sig sina förnödenheter. Och kretsen av sådana människor ökas, gudskelov, dagligen.
Men å andra sidan tävlar de olika industrigrenarna i att översvämma marknaden med billiga och dåliga fabrikat. Tyskarna särskilt har i detta fall varit föremål för många och väl grundade förebråelser av engelsmän och andra folk. ”Schlecht und billig” tycks vara deras lösen. Förebråelsen träffar även den böhmiska industrin. Tyskland och Böhmen, det är de länder man i första rummet förebrår att de lämnar för billiga varor.
Om vi genomvandrar handelsstädernas gator, så inbjuder oss överallt utställningar i fönstren, i vilka de mest olikartade artiklar falbjuds. Varorna köps mycket, men har säljaren – och likasåväl köparen – något större gagn därav? Ingalunda! De goda varorna, på vilka säljaren kunnat ha sin tillbörliga förtjänst, åsidosätts av de köplystna och de billiga, på vilka ett par ören är att förtjäna, föredras. Men köparen är i alla fall den som mest skadas; han förleds av det billiga priset att köpa något som han inom kort måste kasta, medan han kunnat gagna årtals ett fabrikat som blott kostar dubbelt eller tredubbelt.
Varför skaffar man nu, frågar jag, sakerna ett så glänsande yttre, som dock inom 24 timmar, ibland redan inom en timme försvinner? Är det inte för att väcka en bedräglig föreställning hos köparen? Varför frågar jag vidare, förfärdigar man inte något ordentligt, solitt, varaktigt i sitt slag, som väl kostar dubbelt eller tre gånger så mycket, men också varar tio – ja, tjugo gånger så länge? Är det då industrins uppgift att blott frambringa obetydliga, värdelösa varor, eller är det inte snarare dess mål att lämna så gedigna varor som möjligt? Det är en farlig väg, på vilken industrin och den köpande allmänheten slagit in, och pressen borde varna därför.
Det är inte billiga varor i och för sig man bör bekämpa, ty däribland finns mycket gott och nödvändigt, utan produktion och konsumtion av skräp, underhaltiga artiklar, produktionen därav borde inskränkas och ge rum för något bättre. Man ser ju i alla fall vart det bär och att förbrukningen av goda varor minskas i samma mån som produktionen av de dåliga – dvs. de som bortslumpas för en spottstyver – ökas. Och man har gjort ännu en bitter erfarenhet i följd av varuprisens omåttliga förbilligande: nämligen att t.o.m. den köpstarkare allmänheten köper sämre och billigare varor när dessa, som ju alltför ofta är fallet, till det yttre liknar de verkligen goda varorna.
Det är verkligen hög tid att industriidkare och hantverkare inser sitt eget bästa och tar ett energiskt steg mot detta allt mer kring sig gripande onda – varornas förbilligande och försämrande!
