En gång en bräcklig fjäder satt
Vid världens skrivbord stolt,
Och munken skrev i cellens natt,
Och mal förtärde snillets skatt,
Och tanken gick i kol.
Dess vita svan med fläckad hy
På tidens böljor samm.
Men ljuset bröt ur klarnad sky
Och Gutenberg göt Schöffers bly,
Och Luther trädde fram.
Då skälvde mörkret på sin stol,
Förtrycket darrade,
Och det blev frihet, dag och sol,
Och Newton mätte himlens pol
Och jordens rund Linné.
Ett band var brutet. En titan
Var lös och drog sitt svärd.
Den fångne anden bröst sin ban
Och sköljde, som en ocean
Av ljus, den vida värld.
Du lilla dvärg, då grå metall,
Som tycktes född till slav,
Hur har du frigjort världen all!
Hur har du blivit jättars fall
Och tankens vandringsstav!
Det var för att din första bragd
Var evighetens ord.
Det var för att du oförsagd
Den grund har murat, som är lagd
För himmel och för jord!
Så mura, mura oförskräckt,
På samma grundval än!
Och när du varje boja bräckt
Och fri är mänskors hela släkt –
Smält hop till bly igen!
