Stället, där dramat tilldrar sig, är Bazardschick vid Maritzafloden på en skuggrik ö, på vilken näktergalarna slår sina drillar. Ön besöks talrikt om söndagarna. Greker, turkar och bulgarer promenerar om varandra.
Bakom den grekiska familjen Tschatschoglu går den bulgariska familjen Belopitor. Helena Tschatschoglu, en svartögd flicka, går med ögonen nedslagna mot marken, och bakom henne går med dyster uppsyn löjtnant Belopitor, en vacker ung officer vid 21:sta infanteriregementet.
Familjerna stod, som vanligt är med greker och bulgarer, på så dålig fot med varandra som möjligt. ”Hellre vill jag se dig död”, hade Helenas far sagt till henne, ”än se dig gift med en bulgar.” Och Helena hade inte uttalat någon bön, men hon blev ännu tystare och mer melankolisk.
Belopitor påskyndade sina steg; nu var han vid flickans sida. Han tillviskade henne några ord, så drog han plötsligt sin revolver, och under det alla förskräckta skyndade undan – endast Helena stödde sig lugnt mot ett träd – avlossade han fem skott på flickan. Då hon sjönk ned störtade han sig på sin sabel.
Flickans sår kan möjligen läkas, Belopitor är dödligt sårad. Han mottar besök av sina kamrater, och en av dem överlämnade åt honom en blomma från Helena och framförde till honom hennes hälsning.
