Nu slockna rutorna, och dött
och stilla ligger hela huset.
I drömmen ser jag än förstrött
de kära, skrattande i ljuset.
Men utanför med stjärnors tal
och ödsliga och vita slätter
står som en ändlös tempelsal
den största ibland årets nätter.
Vart lidande, som icke fått
en röst att ropa eller sjunga,
allt skyggt och stumt och oförstått
nu lossnar för en natt dess tunga.
Och människor i nöd och djur
med märken efter ok och piska
begripa nu varann, och fur
och gran i skogen tyckas viska.
De viska om en sällsam man,
som var en vän åt de betryckta.
I denna natten skrider han
på nytt kring jorden med sin lykta,
och i dess undersken blir allt
till ljusa bilder utan like,
hur hopplöst och hur vinterkallt
än ligger hela världens rike.
Han stannar hjälpsam, var han ser
en vilsen vandrare, som faller,
och sänder ljuva tröstord ner
till fången bakom bom och galler.
I grubblarns nöd och barnets gråt
är han med lyktan på sitt finger
den saga barnet småler åt,
det ljus, för vilket mörkret springer.
Så går han tyst från trakt till trakt,
och stjärnor tänder han på färden.
Hans makt är det fördoldas makt,
hans rike ej av denna världen.
Det är den drömmens himmelsyn,
som skyler revorna i livet,
och kommer som en nåd ur skyn
till allt, som kämpar övergivet.
Vart lidande, som icke fått
en röst att ropa eller sjunga,
allt skyggt och stumt och oförstått
ger drömmen lisa i det tunga.
Och världen med sitt kalla skratt
och jäktade och grymma vimmel
nu böjer knä en enda natt
för de betrycktas stora himmel.
