En 100-årig tiggare, vid namn Engelbert Neukander, stod för några dagar sedan tilltalad inför vederbörlig domstol i Wien. Han hade blivit häktad för det han tiggt på gatan.
På fråga om han erkände sig skyldig svarade han med ett obegripligt lallande, och hans dotter, en nära 80-årig gumma, upplyste att hennes far ej längre kunde tala, emedan ålderdomssvaghet och upprepade slaganfall berövat honom talförmågan. Han kan endast darrande röra läpparna och gestikulera, men detta är tillräckligt för hans dotter för att förstå honom.
Hon berättade vidare att gubben för många år sedan var en förmögen smed och husägare, och att han genom flit förvärvat sig rikedom. Nu var han en tiggare, men inte som andra, ty han kunde ju inte tala; han står stilla, stödd mot en vägg, och hans blotta åsyn förmår de förbigående att ge honom något; själv är han alldeles passiv, han tigger inte ens genom åtgärder. Det är sant att han tar emot gåvorna, men är inte detta hans rättighet? Ingen kan begära av honom att han ska arbeta, han kan ju inte ens gå för sig själv. Och jag, tillade den gråhåriga dottern, jag är hans tjänarinna och understöder min far så mycket jag förmår, men det är inte mycket, ty jag kan själv inte förtjäna mycket.
Hundraåringen rörde läpparna och framstötte några obegripliga ljud; kanske var det en tacksägelse till dottern.
Åklagaren reste sig nu och sade att han återtog sin anklagelse, emedan man inte kunde begära av hundraåringen att han skulle arbeta. Domaren frikände den anklagade.
