Där hade han nu stått och sjungit hela eftermiddagen vid porten med de två stora gaslyktorna, tills hans lilla gälla barnröst nästan utslocknat. Genomfrusen och skälvande i sin tunna jacka, stirrade han med stora förtvivlade ögon på människorna, som gick förbi eller likgiltigt stannade för att ett ögonblick lyssna till sången från hans blåbleka läppar.
Det var så kallt att stå med fötterna i snöslasket, hungrig och trött som han var, och orden ville knappast mer komma fram. De vackra orden om sol och sommar, om Napolis blåa hav och orangernas guld.
”Addio, mia bella Napoli”, sjöng han för tjugonde gången och sträckte ut sin lilla rödfrusna iskalla hand och såg så bevekande med sina bruna ögon på de förbigående. Men det var ingen, som hade tid med honom. Det var blåsigt och vått, och var och en skyndade komma under tak så fort som möjligt.
Så hade han också ställt sig på en dum plats, det var ju just vid ingången till operan, och de människor, som gick dit in förbi honom, kom ju för att få en konstnjutning, och det kunde han väl aldrig tro sig prestera, han med sin hesa röst och entoniga sång. Det var som om allt livet och glöden i hans sydländska blod frusit fast och han blott helt mekaniskt fortfor att upprepa samma melodi med en röst, som för var gång lät allt mera tunn, hopplös och genomfrusen. Vagnar körde fram och överröstade sången med sitt buller, herrar och damer gick in i den varma, upplysta vestibulen, varma, väl belåtna, människor i en oavbruten ström.
Nu sjöng han inte mer: det var så uppenbart lönlöst, ingen hörde. Men kvar stod han ändå, stödd mot muren, och andades på sina stelfrusna händer. Han var så trött, att han kunnat falla omkull, men kölden hade gjort honom styv och orörlig i alla leder. Hungern gjorde hans huvud tungt och omtöcknat; han kände nästan ingenting mer; hans drag var stela och hans bruna ögon stirrade med en slö, likgiltig blick framför sig.
En vagn stannade just då framför porten. En herre, väl insvept i en päls, steg ur, men hade svårt att bana sig väg mellan människorna, som stannade för att nyfiket betrakta honom. Publiken hade igenkänt sin favorit, den italienske tenoren, som var afton uppträdde för fullsatt salong, på vilken de slösat applåder och lager, och som de nu var förtjusta att få se på nära håll. Några försökte bana väg för honom genom människohopen, men han blev stående stilla. Hans blick hade fallit på gossen, som stod kvar vid muren. Han gick ett par steg närmare honom, och människorna slog nyfiket ring omkring dem. Han böjde sig ned över gossen och tilltalade honom. Vid ljudet av dessa mjuka italienska tonfall lyfte barnet upp sitt huvud, en stråle av glädje lyste upp hans ögon, men hans läppar tycktes vara hopfrusna; inte ett ljud förmådde tränga fram över dem till svar på den främmande herrns tilltal; endast ögonen, med den mest bevekande blick, hängde fast vid hans ansikte.
Då tog han den lilla gitarren ur gossens hand och kastade en hastig blick runt omkring sig. Alla stirrade med förundran på den lilla gruppen, men då han började sjunga blev det med ens tyst. Ut i den kalla fuktiga vinterdimman slungade hans präktiga tenorstämma sina höga silverljudande toner.
Allt fler och fler människor ökade auditoriet: ut ur teatervestibulen, från gatan, från de närmaste husen kom människor, och alla sällade sig ljudlöst till den lyssnande hopen. Det hade blivit så tyst som inne på operan, då han sjöng från scenen. Endast denna breda tonvåg böljade fram och trängde, bekymmerslöst, slösande genom den dimmiga atmosfären. Han sjöng inspirerat, hänförande, med hela sin glänsande virtuositet, hela sin känslas djup, som om det varit inför världens mest kritiska publik.
Över gossens ansikte spred sig ett uttryck av hänryckning. I denna röst, med dess solvarma färg, hörde han sitt hemlands toner; söderns sol hade i den lagt sin gyllene glans, vinden sitt smekande ljud, Medelhavets långa vågor sin böjliga kraft, dess blå, skimrande färgspel sin fantastiska ljusmakt och den höga luften sin genomskinliga renhet. Han kände varken hunger eller köld mera, inte gatans fuktiga dimma, och såg inte gatlyktornas matta ljus.
Denna röst kom som en varm luftström omkring honom, insvepte honom i sin bländande solglans, tog honom i sin famn och trollade fram omkring honom hela det ljusa, färgfyllda liv, som ännu hägrade för hans saknad. I dessa underbara tonfall rörde fantasins genius vid hans panna. Drömmarna om sommaren och hemmet där nere, från vilka brist och fattigdom drivit honom ut, och vilka nästan frusit bort för honom här uppe i vintern, kom tillbaka som flyttfåglar om våren. Han stod nu nere mitt i sitt varma strålande paradis; han sprang nere vid havsstranden och lekte med barnen, gungade i fiskarbåten ute på det genomskinliga vattnet och sjöng sina muntra sånger i solskenet på de glada, livliga gatorna, som genljöd av skratt och skämt. Han andades luften, fylld av de varma dofterna från orangeblommor och violer, smektes av vinden, som lekt med havets salta skum, och nu kom sakta susande genom olivernas silvergröna, molnlätta lövverk. Han hörde tamburinens gälla klang och dansens eldiga rytm. Hans blod tycktes rinna hetare i sina ådror, hans pulsar slog fortare och hans sydländska, passionerade livslust flammade upp – allt genom trollmakten av denna varma, levande människoröst.
Men nu var det också slut. Det sista ”Addio” uti Napolisången förklingade och sångaren tog hastigt mössan från gossens huvud. Att helt regn av mynt föll däri, och ett knappt undertryckt sorl av jubel ljöd emot honom, då han räckte den omkring. Han lade den fyllda mössan i gossens händer, hängde gitarren över hans axel och sprang in i operahuset genom människohopen, som delade sig åt sidorna för honom. Sorlet tilltog, men då det förstummats, tycktes ännu sångens toner vibrera i luften. De trängde igenom dimman, svävade helt sakta högre upp genom molnens sfärer, tonande ut i den genomskinliga etern, allt högre, allt längre bort, genom allt lättare rymder.
