En angenäm överraskning bereddes häromdagen en liten tjänstemannafamilj i Wien. Och den som de hade att tacka för överraskningen, var deras enda dotter, den treåriga Hermine.
För omkring 2 månader sedan satt en fattigt men snyggt klädd gubbe på en bänk i en parkanläggning, där den lilla flickan om förmiddagarna åt sin frukostsmörgås och lekte. Mannen fäste hennes uppmärksamhet. Han såg så sorgsen och dyster ut, säkert var han hungrig. Hon fattade mod och gick fram till honom.
– Vill du inte också ha en smörgås? frågade hon, och därmed delade hon son mitt itu och bjöd honom hälften.
Mannen tog emot smörgåsen, åt upp den, och från denna dag var hon och han goda vänner. Så fort den lilla flickan kom till trädgården, sökte hon genast upp ”den fattige gubben”, som hon kallade honom, de småpratade med varandra, och smörgåsarna delade de alltid troget.
För kort tid sedan uteblev han. Den lilla flickan var otröstlig och kunde ej förstå, vart hennes ”fattige gubbe” tagit vägen. Då fick ett par dagar senare hennes pappa ett brev från en notarie, som bad honom komma till sig. Och där fick pappa veta märkvärdiga saker.
För det första, att den ”fattige gubben” ej varit fattig alls, utan tvärtom.
För det andra, att han insatt den lilla treåriga flickan till ensam arvtagerska.
För det tredje, att han lämnade efter sig ett brev vari stod att läsa: ”Jag hade mist tron på hela världen, ty de, som varit mig kärast, har bedragit mig. Jag har överlämnat mig åt girigheten, ty min frikostighet har endast rönt mig otack. Men i elfte timmen har en barnahand fattat i mig och fört mig tillbaka till livet, blott för en kort tid; men även om jag hade mycket mer att skänka bort än jag verkligen har, skulle detta ögonblick ej vara för dyrt betalt. Måtte min förmögenhet lända henne till större nytta, än den varit för mig.”
