En ungersven i en av södra Smålands socknar hade råkat förälska sig i en fager sömmerska i orten och ville besöka henne för några kvällar sedan.
Men eftersom han ansåg sig ha skäl att frukta rivaler och ej var viss om jäntans trofasthet, beslöt han, att, innan han gick in, kasta en blick genom fönstret till den tillbeddas kammare. Stenfoten var hög och dessutom hade, förargligt nog, en jalousi blivit uppställd i fönstret.
Men han visste på råd. Nedanför fönstret stod en bibänk, på vilken två bikupor hade sin plats, men där blev rum även för honom. Stående på denna, skulle han just sträcka upp halsen och kasta sina svartsjuksglödande blickar in i rummet, då den murknade bibänken damp i backen med hela sin börda och den älskogskranke rände i fallet ena handen genom dubbelfönstret, så att glasskärvorna yrde kring öronen på den innanför sittande mön.
Ynglingen skar sig ganska illa. Dessutom blev bikuporna ramponerade, och dess invånare surrade omkring i kvällen tills de styvnade av kölden.
Nu hördes bikupsägarens och fästmöns ilskna röster och ungersvennen lade benen på nacken och sprang – direkt i gårdsbrunnen. Denna var lyckligtvis inte djup, men isbelagd och hal vid kanterna, varför vår hjälte med höga indiantjut måste tillkalla hjälp för att komma ur det kalla badet.
Sedan han lovat att rundligt ersätta bikuporna och fönsterrutorna samt, kanske det värsta av allt, att för all framtid avstå från tanken på tösabiten, blev han försatt på stadig mark.
