Det hade länge varit beslutat att Lars Petter, son till nämndemannen i Knivsta, och den rike gästgivarens dotter i Broby, Anna, skulle bli ett äkta par.
Det vill säga, gästgivaremor och nämndemansmor var de som försökt föra samman paret alla de hundra gånger de under de sista åren träffats på torget. Ty de bägge gummorna skötte själva torgkommersen och kom varje lördag till stan för att sälja mjölk, smör, ägg och grönsaker och annat som jordbruket avkastade.
Ett par gånger hade gubbarna deras försökt sig på affärerna men då gick det på tok. Gästgivaren, som var god vän med “hela världen”, tog öl för ärendet och kom hem alldeles pank, med halva lasset osålt, och med nämndemannen var det inte stort bättre.
Några gånger hade de unga tu träffats under dessa stadsbesök. Men Lars Petter hade då visat sig så blyg och tillbakadragen att han just inte kommit sig för att säga många ord åt sin utvalda, trots att Anna gång på gång givit honom det ena uppslaget efter det andra till en närmare bekantskap.
Så blev det beslutat att gästgivarens skulle komma på besök till nämndemans, trots att de båda familjerna bodde nära två mil ifrån varandra, och naturligtvis inbjöds huset dotter att följa med föräldrarna.
Nu följde en hel rad med överdådiga förberedelser för gästernas mottagande. Och Lars Petter instruerades av sin mor så ofta tillfälle gavs, hur han borde uppföra sig för att behaga en ung och vacker flicka som gästgivarens Anna.
Så kom den ödesdigra dagen då frieriet skulle ske. Hos nämndemans var så pyntat och fint som om det gällt att hålla bröllop. Lars Petter var uppsträckt i nystruken nattkappa med två tum för kort krage, så halsskinnet låg i två veck framtill, och vit halsduksknut, köpt i stan för 25 öre. Gästerna hade även slagit på stort, och anlände i droska.
Anna såg så strålande glad ut när hon hälsade på värdfolket, och när hon därefter tog Lars Petter i hand och tackade för sist log hon ända tills dess hon fick se en ung man som kom skyndsamt ut för att hjälpa främmandet ur vagnen samt för att spänna ifrån hästarna.
– Vem är det? frågade hon sakta och såg en stund på den unge mannen.
– Det är Fredrik, drängen våran. Han är riktigt duktig på handklavér, sa Lars Petter.
Hon gav den unge mannen en blick innan hon gick in med de andra.
Snart var gästabudet i full gång. Där bjöds på kaffe och dopp, så kom där fram konjak och brännvinsflaskor åt gubbarna, under det att fruntimren och Lars Petter skålade med varandra i portvin, och sen uppstod en liten paus före middagen, varunder gubbarna tog en titt i ladugården och stallet, under det att gummorna skulle inventera inomhus.
Lars Petter, lika förlägen som alltid, föreslog sin tilltänkta att hon skulle följa med upp på klädvinden. Där hade han sjutton par byxor, en ny “utanpårock” och ett par nya stövlar med blanklädersskaft att visa. Anna skrattade och så följdes de unga tu upp på vinden, de 17 par byxorna, den nya “utanpårocken” och stövlarna framvisades samvetsgrant jämte åtskilligt annat i herrtoalettväg, men aldrig ett ord blev talat om kärlek.
Så kom middagen. Gubbarna åt och drack. Gummorna pratade och krusade. Mellan de unga växlades inte ett ord. Anna satt och petade i maten, trots att Lars Petter emellanåt sköt till henne makaroner och bruna bönor.
Efter middagen, precis som före densamma, fördelade sig värdfolket och gästerna i två mindre sällskap: Gubbarna, som under det de snusade och drack toddy talade om årsväxt och väderlek, och gummorna, som besåg husgerådet, och de unga tu, vilka lämnades åt sig själva.
De första ord som den unga gästgivaredottern sa till sin blivande brudgum sedan de blivit ensamma lydde så: Kunde vi inte få eran dräng hitin? Han spelar ju handklavér så rysligt vackert. Detta tyckte visst Lars Petter var ett bra förslag, för han svarade med glädjestrålande uppsyn.
– Om Anna sitter här ska jag söka få fatt i honom.
Och därmed rusade den blyge friaren till dörren och ut i drängstugan där Fredrik satt och drog på sitt handklavér. Lars Petter gick rakt fram till spelmannen, slog sig ner bredvid honom och utbrast:
– Hör du Fredrik, du vet kanske att gästgivarens Anna och jag liksom har lite kuttrasju med varandra och att hon gärna vill gifta sig. Men jag är så “generad” att tala med kvinnfolk, som du väl vet, så jag tänkte be dig bli min böneman. Och vill du det, så har du inte gjord den tjänsten för inte, slöt Lars trohjärtat och räckte fram handen.
Fredrik gav ett handslag till svar, torkade sig om munnen med rockärmen, tog handklavéret under armen och steg in i kammaren till unga Anna, under det att Lars Petter med bultande hjärta traskade utanför dörren och emellanåt lade örat till dörren för att lyssna.
Till en början kunde han uppfatta ett och annat halvhögt ord, därefter förnam han smältande toner i pianissimo från klavéret, därefter endast viskningar, suckar och, skulle han tro sina öron – kyssar! Nu var hans blyghet förbi, och med ett raskt grepp vred han om låset i dörren och steg in.
Den syn som mötte honom gjorde honom åter ytterst blyg och helt förlägen. Anna hade slingrat sina armar om bönemannens hals och lutat sitt blonda huvud mot hans hjärta. Här tror jag vi kan avsluta denna lilla historia och låta läsaren själv göra sina reflektioner.
Ty jag vet förresten inte säkert om drängen och gästgivaredottern sedermera “fick varandra”, men jag misstänker det.
